In cold blood: abuses by armed groups

Amnesty har släppt en rapport om den irakiska motståndsrörelsen:

Thousands of Iraqi civilians have been killed and thousands more injured in attacks by armed groups in the past two years. Some died or were wounded in attacks aimed primarily at United States (US) or other troops comprising the US-led military alliance that toppled Saddam Hussain’s regime but others were victims of direct attacks intended to cause the greatest possible civilian loss of life. Many of the killings of civilians were carried out in a perfidious way, with suicide bombers or others disguising themselves as civilians, or were marked by appalling brutality – as in the cases of hostages whose deaths, by being beheaded or other means, were filmed by the perpetrators and then disseminated to a wide public audience.

Many of these killings by armed groups, in Amnesty international’s view, constitute war crimes or crimes against humanity. As such, there is an obligation on both the Iraqi government and the international community at large to ensure that the perpetrators of these crimes are identified and brought to justice. There can be no excuse for such abuses; international humanitarian law clearly distinguishes certain acts as crimes irrespective of the causes of a conflict or the grounds on which the contending parties justify their involvement.

Read Full Post »

Vi har hört den förut

De ledande krafterna på Kuba tror på mänskliga rättigheter och tror på demokrati

Det är klart det finns mötesfrihet på Kuba och det finns pressfrihet också

De som sitter i fängelse i allmänhet är dömda för att ha tagit emot pengar av USA för att störta regimen på Kuba och för att medverka i den ekonomiska krigföringen mot Kuba och de skulle dömas till fängelse var som helst. Om någon tar emot pengar från utländska krafter och klottrar på väggarna i USA så är risken ju stor att de till och med åker fast för terrorism.

Eva Björklund från Svensk-Kubanska diktaturföreningen i Studio 1. Och ett litet lästips.

Read Full Post »

Lästips

• Foreign Affairs: Europe’s Angry Muslims

Radical Islam is spreading across Europe among descendants of Muslim immigrants. Disenfranchised and disillusioned by the failure of integration, some European Muslims have taken up jihad against the West. They are dangerous and committed — and can enter the United States without a visa.

• Foreign Affairs: Giving Justice Its Due (endast pren., om någon skulle vara jätteintresserad så skicka ett mail)

President Bush is only half right to trumpet the spread of freedom as the main objective of U.S. foreign policy; the pursuit of justice is just as important. Broadening the focus would not only befit the United States’ political tradition, but also help neutralize opposition from radical Islamists and critics of globalization.

• What does the Yukos Affair Mean for Russia?
• Spiked-Online: Europe: Where’s the spirit of liberty now?
  EU elites are using the cover of recent terror attacks to take away our freedoms.

Read Full Post »

Ipren, Treo eller vad som helst

Bara ni kommer över er baksmälla. För det är inte utan att jag börjar bli lite pissed off på grund av den usla debatten kring den senaste tidens terroristdåd. Som Dick Erixons inlägg från i dag till exempel:

62 DÖDA AV BOMBER I EGYPTEN (EJ MED I IRAKKRIGET). På lördagsmorgonen har flera bilbomber sprängts i Sharm el-Sheik i Egypten. 62 döda hittills, rapporterar AP. Fler än i London. Och det finns skäl att rikta en påminnelse till svenska medier: Egypten deltog inte i Irakinvasionen. Om bomberna i London kan skyllas på Irakkriget, varför bombas fler till döds i Egypten som inte deltog?

Det här är nästan så dumt det kan bli, är det verkligen någon som påstått att kriget i Irak kan förklara precis alla terrordåd som begåtts?

MAGNUS RANSTORP AVSLÖJAD. I dagens Svenska Dagbladet säger terrorexperten Magnus Ranstorp om orsakerna till bomberna i London: ”Kriget i Irak är en av aspekterna som har betydelse”. Till Ekot säger han idag om orsakerna till bomberna i Sharm el-Sheik: ”Avsikten är att destabilisera Egypten”.

Har Ranstorp hör talas om uttrycket: ‘Post hoc, ergo propter hoc’? (Efteråt, alltså på grund av det.) En ytterst simpel analysmetodik. Om det är detta som gör Ranstorp till expert så är vem som helst expert.

Al-Qaida slår till där det ger störst effekt utifrån deras långsiktiga syfte: undergräva demokratin. I väst. Al-Qaida vet att hela västvärldens journalistkår och politiska vänster efter bomber – just i London – skulle starta den allra kraftigaste antiopinionen mot regeringarna i USA och Storbritannien och inget åstadkommer större effekt bland västerlänningar än att skuldbelägga Irakpolitiken. Al-Qaida styr västvärldens massmedier. Al-Qaida har dem under full kontroll och vet exakt hur man trampar på rätt tår för att få igång största möjliga skri.

Bomberna i Egypten fyller samma syfte: undergräva demokratin. I arabvärlden. Egypten och Saudiarabien är de två klart viktigaste länderna ur al-Qaidas synpunkt. Och Egypten tar små, mycket små, men ändå steg i riktning mot demokrati. Det är för al-Qaida värsta möjliga utveckling. Genom att bomba i Egypten visar man hela arabvärlden att det är så här det går om man försöker demokratisera.

Ranstorp borde skippa de enkla svaren medierna vill höra. Post hoc, ergo propter hoc. My ass.

Jag vet inte vad som är mest löjligt, att han är så säker på sin sak eller att han inte har någon koll på vad Al Qaidas huvudsakliga mål är. Förmodligen både och.

Men få se nu; syftet med terrordåden är att undergräva demokratin trots att:

• det aldrig varit något uttalat mål (vilket förstås inte innebär att det inte kommer leda till det ändå)
• målen för terrordåden har endast i undantagsfall varit politiska institutioner (den som känner sig manad kan förstås försöka övertala mig om att embassader tillhör den gruppen, men det blir svårt)
• islamister utsatte Egypten för terrordåd långt innan myrstegen mot demokrati började tas
• islamisterna gav sig på mål med västlig anknytning i mellanöstern långt innan västvärlden attackerades direkt
• demokratisering av en del länder i mellanöstern snarast kan hjälpa islamisterna än att stjälpa dem. T.ex. om Saudiarabien demokratiseras kommer det valda styret förmodligen vara radikalare, med inriktning mot islamism, än vad som är fallet med dagens styre

Kort sagt, det finns en del att förklara om man hävdar att de islamistiska terroristernas mål är att undergräva demokrati.

Men om man i stället utgår från vad islamisterna, och framför allt Al Qaida, har angett som mål (ett islamistiskt kalifat) kanske det hela blir mer begripligt.

• Det förklarar varför västliga mål, både i mellanöstern och i västvärlden, attackeras. All västlig inblandning i mellanöstern där kalifatet ska skapas är ett hot.
• Det förklarar varför icke-islamistiska mål i mellanöstern attackeras, även om islam är statsreligion så är det i många fall inte tillräckligt. Den mer hårdföra islamismen ska genomsyra samhället.
• Det förklarar varför även icke-demokratiska länder attackeras.
• Det förklarar varför mellanöstern attackerades före västvärlden.

Av någon hittills oförklarad anledning så får man enligt en allt för stor del av högern inte ens tänka tanken att västligt samröre med och inblandning i mellanöstern kan förklara terrordåden. På något vis förskjuter det skuldfrågan från de som utför terrordåden till väst, men alla vi som anser att mänsklig interaktion både är naturligt och vällovligt måste förstås känna oss förbryllade av ett sådant resonemang. Det är ju de som hindrar interaktionen, terroristerna i detta fallet, som är bakåtsträvarna och som bär skulden.

Till sist, om man inte ens förstår vad som driver de islamistiska terroristerna så kan man förstås inte bekämpa dem på ett effektivt sätt.

Uppdatering: Artikel från Jamestown Foundation, The London Bombings: For al-Qaeda, Steady as She Goes.

Uppdatering 2: Att högern inte ensamt står för dumheterna visas inte bara av Åsa Linderborg, utan även “Otto Praline”:

The other article is written by that old firebrand Jan Guillou. His standpoint on the war on terror is well known by this time. The interesting point in his article is a variation of the aforementioned. He echoes the line that it is Iraq that has led to the attacks that we have seen. I wonder how the Iraq conflict caused the bombings in Egypt yesterday? Egypt was against the war.

Suck.

Uppdatering 3: Och Mathias Sundin. Uppenbarligen är saken väldigt svår att förstå.

Read Full Post »

50 artister hoppar av från USA till Kuba

Oops… förlåt, tvärtom var det ju.

“This has been pretty amazing for all of us,” said Jose David Alvarez, 24, the host of the stage show. “The United States of America has always been a myth for Cuban young men like me and a lot of my colleagues in the company. It has always meant freedom for us, because in Cuba, it’s kind of different.”

Och så vet vi att om Fidel Castro skickar agenter till USA för att infiltrera grupper som Castro stämplat som terrorister så sitter de här nyttiga idioterna i Eskilstuna och hungerstrejkar och kräver att the agenterna ska friges. Och på så vis godtar de också att Kuba skjuter ner flygplan som spanar efter flyende kubaner.

“They are simply told a story, and they accept that story … ” [Holly] Ackerman [Amnestys kuba-specialist] says. “It’s silly really, if it weren’t so harmful, it would be silly.”

För övrigt är det lite (o)lustigt att de nyttiga idioterna reagerar på USA:s dubbelspel när det gäller terrorism, USA:s utredning om Posada Carriles ska lämnas ut eller inte håller fortfarande på så de har ännu inte “vägrat” lämna ut honom som Flamman påstår, men någon protest mot Kubas faktiska dubbelspel när det gäller terrorism yttrar de inte.

Read Full Post »

Vetenskapligt och entydighet

Louise sågar en artikel av Åsa Linderborg. Jag kom att tänka på en sak som egentligen är ganska perifer men som förmodligen ändå betyder något. Linderborg skriver följande:

Jag betvivlar att ens den vetenskapliga rapport som skrivits av det ansedda Chatham House, som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak, får bombliberalerna att nyansera sig.

Jag nämnde rapporten häromdagen, och som jag nämnt håller jag med om att kriget i Irak spelar en inte helt oviktig roll i terrordåden men att det inte heller är hela sanningen.

I citatet ovan finns det två ord som har valts för att ge extra tyngd åt argumentet. Det andra ordet är “ansedda” som appliceras på Chatham House, och jag förmodar att det inte är en helt missvisande beskrivning.

Det första ordet däremot, “vetenskapliga”, som Linderborg beskriver rapporten som är desto mer tveksamt. Till att börja med är det ett så kallat Briefing Paper som jag skulle vilja säga brukar användas när man vill resonera kring en ståndpunkt snarare än att argumentera för den. Distinktionen mellan att resonera kring och att argumentera för är förstås vag, men nog är den senare metoden mer formell och en metod som ställer högre krav.

I övrigt är detta Briefing Paper inte mer än 8 sidor varav 7 sidor innehåller relevant text. Och då ska det också påpekas att det som diskuteras mest gällande kopplingen till Irak står i en artikel, av fyra, som är lite mer än två sidor lång.

De övriga artiklarna, som också de rekommenderas, har titlarna Terrorism and Community Resilience – A UK Perspective, Whither the peace process in Northern Ireland? respektive Selling Fear? The Framing of Terrorist Threat in Elections.

Notera att jag inte ifrågasätter kunskaperna hos de som skrivit artikeln i fråga, Frank Gregory forskar bland annat om terrorism vid universitetet i Southampton och Paul Wilkinson är verksam vid Centre for the Study of Terrorism and Political Violence. Wilkinson är alltså kollega med Magnus Ranstorp på universitetet i St Andrew.

En vetenskaplig rapport som “entydigt” säger något och som kan läsas på mindre än 5 minuter, det hör definitivt inte till vanligheterna. Och förmodligen är inte detta Briefing Paper någon sådan sensation heller.

Linderborg hävdar att rapporten “entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak”, och det kan man ifrågasätta. De relevanta passagerna i texten är de här:

Al-Qaeda, which is best described as a movement or a network of networks and affiliates with a presence in at least 60 countries, confronts the US and its allies and the whole international system with the most dangerous form of terrorist threat ever posed by non-state actors. Unlike the more traditional terrorist groups formed in the 1970s and 1980s, Al-Qaeda explicitly promotes mass killing, and the 9/11 attacks, together with their major assaults in Kenya, Bali, Iraq, Saudi Arabia, Morocco and Spain, prove that they remain committed to carrying out deadly and determined attacks wherever and whenever the opportunity arises.

The UK is at particular risk because it is the closest ally of the United States, has deployed armed forces in the military campaigns to topple the Taleban regime in Afghanistan and in Iraq, and has taken a leading role in international intelligence, police and judicial cooperation against Al-Qaeda and in efforts to suppress its finances. Al-Qaeda’s taped propaganda messages have repeatedly threatened attacks on the UK. Moreover, it is well known that extremists have been recruited and deployed within the UK’s borders and that in an open society such as the UK it is notoriously difficult to prevent no-warning coordinated suicide attacks, the characteristic modus operandi of Al-Qaeda. The attacks on the transport system in London on 7 July 2005 represent precisely the nature of the threat from international terrorism that the UK authorities have been concerned about since 9/11. Furthermore, it is known that the Al-Qaeda network has been actively seeking the materials and expertise to acquire chemical, biological, radiological and nuclear (CBRN) weaponry, and that their track record shows that they would have no compunction about using this type of weapon to cause large numbers of civilian deaths.

A key problem with regard to implementing ‘Prevention’ and ‘Pursuit’ is that the UK government has been conducting counter-terrorism policy ‘shoulder to shoulder’ with the US, not in the sense of being an equal decision-maker, but rather as pillion passenger compelled to leave the steering to the ally in the driving seat. There is no doubt that the situation over Iraq has imposed particular difficulties for the UK, and for the wider coalition against terrorism. It gave a boost to the Al-Qaeda network’s propaganda, recruitment and fundraising, caused a major split in the coalition, provided an ideal targeting and training area for Al-Qaeda-linked terrorists, and deflected resources and assistance that could have been deployed to assist the Karzai government and to bring bin Laden to justice. Riding pillion with a powerful ally has proved costly in terms of British and US military lives, Iraqi lives, military expenditure, and the damage caused to the counter-terrorism campaign.

Det är i stort sett allt. Och om Linderborg ser detta som en vetenskaplig rapport “som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak” blir jag lite fundersam över vilka krav Linderborg ställer på sin egen forskning i historia när det gäller det vetenskapliga. Kanske är det en ideologisk blockering hos Linderborg som gör att hennes läsning av texten blir så onyanserad. För det är ju så att om man entydigt ska fastställa orsaken till terrordåden i London så gäller det nog att få tag på några av dem som är ansvariga så att de kan berätta, i annat fall har men endast tillgång till mer eller mindre välkorroborerade hypoteser. Och det är inte så mycket att hålla fast vid, om man nu ska avfärda sina meningsmotståndare så lättvindigt som Åsa Linderborg gör.

Uppdatering: just det ja, skulle ju ha tipsat om Stumbling and Mumblings inlägg också.

Read Full Post »

Mer om terrorism och sådant

Undrar om man kan be David Weman på A Fistful of Euros att outsorca The Satin Pajama Award nästa gång så att de själva kan vinna priset för bästa blogg. Eller så får de helt enkelt nominera sig själva, det går lika bra.

I vilket fall som helst, AFOE upplyser bland annat om att Jack Straw kanske inte läst den rapport som han avfärdar (och som Dick Erixon kallar för “smörja”). Här är Straws uttalande:

I’m astonished if Chatham House is now saying that we should not have stood shoulder to shoulder with our long standing allies in the United States. But let me also say this the time for excuses for terrorism are over, the terrorists have struck across the world in countries allied with the United States, backing the war in Iraq and in countries which had nothing whatever to do with the war in Iraq. They struck in Kenya, in Tanzania, in Indonesia, in the Yemen. They struck this weekend in Turkey which was not supporting our action in Iraq.

Argumentet att även länder som inte krigar i Irak har attackerats diskuterade jag igår. Jag har inte ändrat uppfattning, det är fortfarande ett dåligt argument. Men vad RIIA skriver är följande:

A key problem with regard to implementing ‘Prevention’ and ‘Pursuit’ is that the UK government has been conducting counter-terrorism policy ‘shoulder to shoulder’ with the US, not in the sense of being an equal decision-maker, but rather as pillion passenger compelled to leave the steering to the ally in the driving seat. There is no doubt that the situation over Iraq has imposed particular difficulties for the UK, and for the wider coalition against terrorism. It gave a boost to the Al-Qaeda network’s propaganda, recruitment and fundraising, caused a major split in the coalition, provided an ideal targeting and training area for Al-Qaeda-linked terrorists, and deflected resources and assistance that could have been deployed to assist the Karzai government and to bring bin Laden to justice. Riding pillion with a powerful ally has proved costly in terms of British and US military lives, Iraqi lives, military expenditure, and the damage caused to the counter-terrorism campaign.

Det handlar alltså om att Storbritannien inte skulle överlåtit beslutsfattandet till USA och att man i kampen mot terrorismen i stället för Irak skulle ha fokuserat på Afghanistan. Vad det inte handlar om är att ursäkta terrorismen eller att inte bekämpa den.

Fast det är ju ett populärt argument att man ska bekämpa terroristerna i Irak, enligt den något suspekta flugpappersteorin. Och att det skulle vara det enda sättet. Men då får man nog ta hänsyn till att det finns en hel del som tyder på att just kriget faktiskt har framkallat ett uppror hos sådana som inte tidigare varit involverad i terrorism. Från Boston Globe:

New investigations by the Saudi Arabian government and an Israeli think tank — both of which painstakingly analyzed the backgrounds and motivations of hundreds of foreigners entering Iraq to fight the United States — have found that the vast majority of these foreign fighters are not former terrorists and became radicalized by the war itself.

The studies, which together constitute the most detailed picture available of foreign fighters, cast serious doubt on President Bush’s claim that those responsible for some of the worst violence are terrorists who seized on the opportunity to make Iraq the ”central front” in a battle against the United States.

”The terrorists know that the outcome [in Iraq] will leave them emboldened or defeated,” Bush said in his nationally televised address on the war at Fort Bragg in North Carolina last month. ”So they are waging a campaign of murder and destruction.” The US military is fighting the terrorists in Iraq, he repeated this month, ”so we do not have to face them here at home.”

However, interrogations of nearly 300 Saudis captured while trying to sneak into Iraq and case studies of more than three dozen others who blew themselves up in suicide attacks show that most were heeding the calls from clerics and activists to drive infidels out of Arab land, according to a study by Saudi investigator Nawaf Obaid, a US-trained analyst who was commissioned by the Saudi government and given access to Saudi officials and intelligence.

A separate Israeli analysis of 154 foreign fighters compiled by a leading terrorism researcher found that despite the presence of some senior Al Qaeda operatives who are organizing the volunteers, ”the vast majority of [non-Iraqi] Arabs killed in Iraq have never taken part in any terrorist activity prior to their arrival in Iraq.”

”Only a few were involved in past Islamic insurgencies in Afghanistan, Bosnia, or Chechnya,” the Israeli study says. Out of the 154 fighters analyzed, only a handful had past associations with terrorism, including six who had fathers who fought the Soviet Union in Afghanistan, said the report, compiled by the Global Research in International Affairs Center in Herzliya, Israel.

Studien från den israeliska tankesmedjan finns här och bjuder på intressant läsning.

AFOE tipsar också om en artikel i New York Times:

Less than a month before the London bombings, Britain’s top intelligence and law enforcement officials concluded that “at present there is not a group with both the current intent and the capability to attack the U.K.,” according to a confidential terror threat assessment report.

The previously undisclosed report was sent to British government agencies, foreign governments and corporations in mid-June, about three weeks before a team of four British suicide bombers mounted their July 7 attack on London’s public transportation system.

The assessment by the Joint Terrorist Analysis Center prompted the British government to lower its formal threat assessment one level, from “severe defined” to “substantial.” The center includes officials from Britain’s top intelligence agencies, as well as its police forces and Customs.

Asked to comment on the document, a senior British official, who spoke on condition of anonymity, said, “We do not discuss intelligence assessments.”

British officials said the reduced threat level had no practical impact on terrorism preventive measures, and the British home secretary said it did not make Britain more vulnerable to attack.

The tersely worded threat assessment was particularly surprising because it stated that terrorist-related activity in Britain was a direct result of violence in Iraq.

“Events in Iraq are continuing to act as motivation and a focus of a range of terrorist related activity in the U.K.,” said the report, a copy of which was made available by a foreign intelligence service and was not disputed by four senior British officials who were asked about it.

Så, om det organ som ansvarar för anti-terrorismen i Storbritannien anser att Irakkriget ökar risken för terrordåd i just Storbritannien kanske inte Jack Straw, och andra, ska avfärda tanken så enkelt. Inte för att det borde vara särskilt kontroversiellt egentligen, bekämpar man terrorismen får man väl i stället räkna med att terroristerna kommer att kämpa emot. Sedan är det en annan fråga om det gör att man ska se över de metoders som används i terrorismbekämpningen.

Uppdatering: En intressant artikel hos Spiked Online. Tar bland annat upp ståndpunkten att terrordåden i London skulle ha berott på Irakkriget och förkastar tanken med argumentet att vi inte vet vad som rörde sig i självmordsbombarnas huvud. Fair enough, men frågan är om vi egentligen behöver veta det. Det mesta tyder väl på att terrordåden inte var deras eget påhitt helt igenom, om de inte hade sprängt sig själva i luften utan andras hjälp (vilket inte betyder att de befrias från skuld) så är motiven hos dem som stod för planeringen minst lika viktiga.

Läs hela artikeln, har även en intressant diskussion om koranskolornas roll i det hela (men så också Liberals Against Terrorism).

Read Full Post »

Baksmällan hänger i än

Och den mentala baksmällan håller i sig, sedan min förra kommentar om terrordåden i London har debatten inte blivit mycket bättre.

Alicio tipsar om en artikel i Sydsvenskan av Per T Ohlsson. Av någon anledning, som jag verkligen inte kan förstå, så tycks orsak implicera skuld.

En dryg vecka har gått sedan terrordåden i London och bilden börjar klarna. Delvis. Det var självmordsbombare, bosatta i Storbritannien, som slog till mot tre tunnelbanelinjer och en buss den 7 juli. Men åtskilliga frågor är fortfarande obesvarade: om planering, om finansiering, om kopplingarna till al-Qaida, Usama bin Ladins terrornätverk. På en punkt råder dock tvärsäkerhet – åtminstone hos somliga: Attentaten i London orsakades av Storbritanniens engagemang i kriget mot terrorismen.

Offren i London ”betalade priset” för premiärminister Tony Blairs uppslutning bakom USA:s president George W Bush, dundrade Blairhataren George Galloway i underhuset. Robert Fisk, Mellanösternexpert och medarbetare i The Independent, spädde på med att sambandet är “kristallklart”.

[…]

Motståndet mot Tony Blairs allians med Bush är djupt och starkt i Storbritannien. Men det anmärkningsvärda med den brittiska reaktionen efter attentaten är ett trotsigt och samlat lugn: stiff upper lip.
Ken Livingstone, radikal borgmästare i London och stenhårt kritisk mot Blair, var noga med att lägga ansvaret, hela ansvaret, på terroristerna.
De ville mörda så många oskyldiga civila som möjligt. För sådant finns inga ursäkter.

Men var finns ursäkterna? Att ange kriget i Irak som orsak till terrordåden är en förklaring till varför London attackerades. Men det, som jag nämnde förra gången, betyder inte att offret ska ställas till svars för förövarens dåd.

Som jämförelse, en man döms till fängelse för ett mord han begått och mördarens fru hämnas genom att döda domaren. Domen är orsaken till att domaren blir mördad, men ingen vid sina fulla sinnens bruk skulle väl komma på tanken att säga att domaren fick skylla sig själv? Att se orsaken som ursäkt för dådet? Så frågan är varför ens tanken att irakkriget orsakade terrordåden i London ska ses som att man ursäktar dem, att identifiering av orsak är detsamma som identifiering av skuld.

Det finns, så klart, ett antal olika orsaker till att terrordåden utfördes. Det finns så gott som alltid flera olika orsaker till varför en händelse sker. Även om man slarvigt brukar ange en av orsakerna som den enda orsaken. Jag kan, hypotetiskt, säga att jag bröt armen för att stegen var hal. Men det räcker inte med att stegen är hal för att jag ska ramla ner och bryta armen, det måste även till gravitation för att jag ens ska falla ner och en oförmåga att hålla mig kvar i stegen.

Det räcker alltså inte med att invadera Irak och Afghanistan för att terrordåd ska utföras i de länder som gick i bräschen. I det här fallet behövdes det en rad andra faktorer:

• att invasionerna skulle strida mot andras mål, och i detta fall ett mål som definitivt inte är legitimit och som även på egen hand kan orsaka terrordåd oavsett invasion av Irak och Afghanistan.
• en vilja att bekämpa invasionera med militanta medel
• en förmåga att göra det, vilket också inbegriper att få tag på några som är villiga utföra dåden

Det är långt i från någon självklarhet att dessa faktorer är uppfyllda, och invasionen i Irak och Afghanistan är varken nödvändiga eller tillräckliga förutsättningar för att terrordåden skulle ha utförts. Det gör att även om invasionerna är en av orsakerna till terrordåden så medför de inget ansvar eller skuld. Det som hände i London för 1,5 vecka sedan är förövarnas egna handlingar, de själva, och de som varit med i planeringen, bär ansvaret.

Ohlsson har sina invändningar:

De hittills största och mest spektakulära terrorattackerna genomfördes mot New York och Washington den 11 september 2001. Före Afghanistankriget. Före Irakkriget.
Om länder som hjälpt USA i Irak har dragit på sig islamistisk terror borde länder som avstått vara fredade.
Så är det inte.
Turkiet vägrade öppna sitt territorium för den nordliga front i Irak som USA-koalitionen räknade med. Det hindrade inte självmordsbombare från att i november 2003 attackera två synagogor i Istanbul, Turkiets största stad.
Efter terrordåden i Madrid i mars 2004 tillkännagav den nyvalda socialistregeringen att de spanska trupperna skulle tas hem från Irak. Idag vet vi, som Philip Stephens stillsamt påpekat i Financial Times, att terroristerna i Madrid, trots besked om spansk reträtt, planerade fler illdåd.
Det var terrorn som utlöste kriget mot terrorismen, inte kriget mot terrorismen som utlöste terrorn.

Men det här är inte alls särskilt övertygande. Och inte heller särskilt konsekvent, för som argument mot att terrordåden kan ses som ett svar på USA:s stöd till Israel tar Ohlsson upp ett citat av Bin-Laden där han talar om förnedringen som den muslimska världen fått utstå sedan det osmanska riket föll och kalifatet avskaffades, något som alltså hände innan Israel skapades.

Men om detta kalifat, med Spanien inbegripet, ska återupprättas finns det förstås inget utrymme för utländska trupper i på kalifatets territorium. Det blir ju ett direkt hot mot detsamma och ska därför försvinna.

Sett ur det perspektivet blir attackerna 11 september begripliga (vilket, återigen, inte är att försvara dem och inte heller den enda förklaringen). USA hade redan vid det tillfället trupper i regionen; i Saudiarabien och baser i centralasien bland annat. Vilket alltså inte passar sig om ett kalifat ska upprättas.

Kalifatet är naturligtvis ett islamistiskt sådant, vilket förklarar varför även länder som inte är allierade med USA attackeras av terrorister. Turkiet som land är alldeles för sekulariserat för islamisternas smak, att det ens finns synagogor att attackera i Turkiet visar att landet inte passar Bin-Laden och hans tolkning av islam. Al Qaida har även attackerat en synagoga i Tunisien, liksom andra länder som inte är tillräckligt islamistiska. Men det skriver ju också Per T Ohlsson:

Usama bin Ladin och hans proselyter drömmer febrigt om ett islamistiskt imperium, ett nytt kalifat, en religiös diktatur som rensar världen från orena och otrogna och som förvisar kvinnor till medeltiden och homosexuella till galgen.

När det gäller Spanien så var det väl ändå så att Zapatero bland annat gick till val med att dra tillbaka trupperna från Irak, och jag tror att tillkännagivandet skedde redan innan terrordåden och inte efter. I vilket fall som helst så ingick “Al-Andalus” i kalifatet fram till 1492, så det är inte så förvånande om Spanien hotas även efter de dragit sig ur Irak. Det kan naturligtvis finnas mer än en förklaring till en händelse, förklaringar som inte heller behöver vara ömsesidigt uteslutande. På kort sikt ska USA och dess allierade ut ur Irak, på längre sikt ska ett kalifat upprättas.

Problemet är här, tror jag, att vi i väst kan se krigen i Afghanistan och i Irak som led i kriget mot terrorismen och målet specifikt i Irakfallet att avsätta Saddam Hussein. Men det medför inte automatiskt att islamisterna tolkar situationen på samma sätt, de kommer agera utifrån sitt sätt att se på det hela utifrån de mål de har. Och för Bin Laden är USA och dess allierade korsfarare som är ett hot mot det islamistiska riket.

Read Full Post »

What a tangled web we weave

Stumbling and Mumbling sammanfattar historien om hur man redan förra året var i hasorna på de fyra män som utförde terrordåden i London förra veckan. Go read.

Mer normalt bloggande, och svar på kommentarer, kommer förmodligen på måndag.

Read Full Post »

The War on Error

Läs Oscar Swarz.

“Vi skall aldrig böjas oss och låta dem vinna!” är standardkommentaren efter London.

Men “de” har ju vunnnit. Vi avskaffar successivt de friheter och de värden som vi egentligen vill försvara. What’s the point?

The War on Terror har misslyckats och det kan aldrig lyckas i demokratier. Vi borde nu starta The War on Error. Och det stora Error folk måste kräva att deras ledare korrigerar är den utrikespolitik som gör oss osäkrare än någonsin. En VD i ett företag som prövat en strategi som visar sig inte funka skulle byta till en annan – eller få kicken.

Read Full Post »