Perspektiv

Igår beslutade en amerikansk appellationsdomstol att den rättegång där 5 kubaner dömdes till fängelse för bland annat spioneri (och en av dem för förberedelse till mord) ska ogiltigförklaras och att de anklagade ska få en ny rättegång. Anledningen var att domstolen ansåg att omständigheterna kring den första rättegången inte hade varit rättvisa gentemot de anklagade då den genomfördes i Miami, Florida. Miami är ett av de starkaste fästena för de exilkubaner som är mest Castrofientliga. Jag har tidigare nämnt att ett antal människor för några veckor sedan genomförde en hungerstrejk i Eskilstuna för att de 5 ska friges, problemet i det fallet är att de helt och hållet gått på Castroregimens påstående om att de “endast” spionerade på terroristgrupper och att de därmed försvarade Kuba.

Vad som ligger närmare sanningen är att de också infiltrerade amerikanska militärbaser och att en av dem skickade vidare information till Kuba som gjorde att ett amerikanske privatflygplan kunde skjutas ner i sundet mellan Florida och Kuba.

Men det innebär förstås inte att de anklagade inte ska få en rättvis rättegång. Däremot, som appellationsdomstolen skriver, hade de inte ens fått en andra chans om situationen hade varit den omvända och USA infiltrerat Kuba. Boston Globe:

The appeals court in Atlanta acknowledged in its ruling that reversing the convictions would be unpopular and offensive to many US citizens.

”However, the court is equally mindful that those same citizens cherish and support the freedoms they enjoy in this country that are unavailable to residents of Cuba,” the court said. ”One of our most sacred freedoms is the right to be tried fairly in a noncoercive atmosphere.”

Det är inte någon vågad gissning att den Svensk-Kubanska diktaturförneningen inte tänker anordna några manifestationer för de dissidenter som fängslades på Kuba för några veckor sedan och som riskerar långa fängelsestraff. I diktaturföreningens ögon är dissidenterna folkets fienden och som sådana har man inga rättigheter. Inget nytt under den socialistiska solen med andra ord. Amnesty:

15 personer hålls fortfarande fängslade på Kuba efter tillslag mot regimkritiker den 13 och 22 juli. De riskerar fängelsestraff på upp mot tjugo år för att ha kritiserat regeringen och deltagit i fredliga demonstrationer.

I samband med två demonstrationer i Havanna i mitten av juli fängslades mer än 50 personer, bland dessa fanns ett flertal journalister och oppositionella politiker. De flesta av dem har släppts fria men minst 15 personer sitter fortfarande kvar i fängelse. Anklagelserna mot dem lyder “störande av den allmänna ordningen”, eller brott mot Lag 88 (the Law for the Protection of the National Independence and Economy of Cuba).

Den 13 juli greps ett 20-tal personer som deltog i en minnessammankomst för de 35 personer som dog 1994 när de försökte fly från Kuba per båt. Deras båt rammades av tre andra fartyg, vilket ska ha beordrats av regimen.

Den 22 juli greps 30 personer som deltog i en fredlig demonstration utanför den franska ambassaden, med krav på att landets politiska fångar ska släppas fria. Nio av dem sitter fortfarande fängslade och kan riskera upp mot tjugo års fängelse om de döms enligt Lag 88.

Regimen på Kuba fortsätter att slå ned mot alla former av opposition. Detta tar sig uttryck i trakasserier, hot, arresteringar och fängelsestraff. Amnesty har tagit del ett stort antal rapporter som visar att personer som anklagas för politiska brott riskerar bristfälliga rättegångar.

Amnesty fördömer att personer fängslas för att enbart ha utnyttjat sina medborgerliga fri- och rättigheter, att delta i fredliga demonstrationer, och räknar dessa personer som samvetsfångar.

Amnesty uppmanar Kuba att omedelbart:

– Frige alla samvetsfångar
– Åtala eller snarast frige alla som fortfarande sitter häktade
– Garantera att fångarna ges korrekta rättegångar i enlighet med vedertagna internationella normer
– Upphöra med användande av strafflagstiftning för att stävja opposition mot regimen eller för att skrämma dem som fredligt uttrycker sina åsikter
– Garantera att fredliga demonstranter inte fängslas eller trakasseras enbart för att ha utnyttjat sina medborgerliga rättigheter att få uttrycka sina åsikter eller att delta i ett möte eller en demonstration
– Se över lagstiftning som rör yttrande- och mötesfrihet i enlighet med internationell lagstiftning

Read Full Post »

Och på Kuba är allting gott

Fidel Castro var uppenbarligen på bästa humör igår. Havana Journal:

In the darkest, bluntest warning to Cuban dissidents yet, Fidel Castro said Tuesday that ”acts of treason” would not be tolerated and warned that attempts to destabilize would be confronted by the population “whenever traitors and mercenaries go one millimeter beyond what the revolutionary people . . . are willing to permit.”

Castro’s strong words on the 52nd anniversary of the start of his revolution came on the heels of a new roundup of more than 50 dissidents who tried to participate in two separate protests this month.

Och apropå idioterna i Eskilstuna, Reportrar utan gränser:

Reporters Without Borders voiced alarm today about the fate of imprisoned journalist Mario Enrique Mayo Hernández, who has announced in a message to the organisation that he began a hunger strike on 14 July and will starve himself to death if he is not released soon.

The editor of the Felix Varela news agency, a small independent agency based in the eastern province of Camagüey, Mayo Hernández has been in prison since March 2003.

“We take his warning seriously and the Cuban government would be well-advised to do so as well,” Reporters Without Borders said. “Must the government wait until one of the 21 journalists held since the Black Spring of 2003 dies before it finally agrees to release the others ?”

The organisation added : “By committing himself to an indefinite hunger strike, Mayo Hernández is representing all of his fellow-journalists and other dissidents who have been convicted without cause and pushed to their limit by more two years of detention in filthy prisons. His desperate act calls for an urgent pardon for him and all the Black Spring’s other victims, even if this means pardoning innocent men.”

Mayo Hernández’s wife, Maidelin Guerra Álvarez, yesterday sent Reporters Without Borders the following message from her husband :

“I will not wait until the government deigns to grant the release of 20 detainees because they are ill or because Fidel Castro needs to improve his international image. I have even less intention of waiting 10 or 20 years (…).

“I was imprisoned just for freely saying what I think and for practising independent journalism on this island. I have never lied about human rights violations in Cuba. This is why I will maintain my hunger strike until I obtain my freedom or I die. If death is the price to pay, I am ready to pay it, but I want the world to know that nothing short of freedom will now be able to stop me.”

Arrested on 19 March 2003, Mayo Hernández was sentenced on 4 April 2003 to 20 years in prison for “threat to the state’s independence or territorial integrity.” He has been transferred from prison to prison four times since his arrest and has been in Kilo 7 prison in Camagüey since 21 June.

He has had several spells in prison infirmaries or hospital because of his many ailments, which include pulmonary emphysema, high blood pressure and inflammation of the prostate. He already went on hunger strike for a month in November to protest against prison conditions and mistreatment by guards.

Mer här.

Det är klart det finns mötesfrihet på Kuba och det finns pressfrihet också

Read Full Post »

Baksmällan hänger i än

Och den mentala baksmällan håller i sig, sedan min förra kommentar om terrordåden i London har debatten inte blivit mycket bättre.

Alicio tipsar om en artikel i Sydsvenskan av Per T Ohlsson. Av någon anledning, som jag verkligen inte kan förstå, så tycks orsak implicera skuld.

En dryg vecka har gått sedan terrordåden i London och bilden börjar klarna. Delvis. Det var självmordsbombare, bosatta i Storbritannien, som slog till mot tre tunnelbanelinjer och en buss den 7 juli. Men åtskilliga frågor är fortfarande obesvarade: om planering, om finansiering, om kopplingarna till al-Qaida, Usama bin Ladins terrornätverk. På en punkt råder dock tvärsäkerhet – åtminstone hos somliga: Attentaten i London orsakades av Storbritanniens engagemang i kriget mot terrorismen.

Offren i London ”betalade priset” för premiärminister Tony Blairs uppslutning bakom USA:s president George W Bush, dundrade Blairhataren George Galloway i underhuset. Robert Fisk, Mellanösternexpert och medarbetare i The Independent, spädde på med att sambandet är “kristallklart”.

[…]

Motståndet mot Tony Blairs allians med Bush är djupt och starkt i Storbritannien. Men det anmärkningsvärda med den brittiska reaktionen efter attentaten är ett trotsigt och samlat lugn: stiff upper lip.
Ken Livingstone, radikal borgmästare i London och stenhårt kritisk mot Blair, var noga med att lägga ansvaret, hela ansvaret, på terroristerna.
De ville mörda så många oskyldiga civila som möjligt. För sådant finns inga ursäkter.

Men var finns ursäkterna? Att ange kriget i Irak som orsak till terrordåden är en förklaring till varför London attackerades. Men det, som jag nämnde förra gången, betyder inte att offret ska ställas till svars för förövarens dåd.

Som jämförelse, en man döms till fängelse för ett mord han begått och mördarens fru hämnas genom att döda domaren. Domen är orsaken till att domaren blir mördad, men ingen vid sina fulla sinnens bruk skulle väl komma på tanken att säga att domaren fick skylla sig själv? Att se orsaken som ursäkt för dådet? Så frågan är varför ens tanken att irakkriget orsakade terrordåden i London ska ses som att man ursäktar dem, att identifiering av orsak är detsamma som identifiering av skuld.

Det finns, så klart, ett antal olika orsaker till att terrordåden utfördes. Det finns så gott som alltid flera olika orsaker till varför en händelse sker. Även om man slarvigt brukar ange en av orsakerna som den enda orsaken. Jag kan, hypotetiskt, säga att jag bröt armen för att stegen var hal. Men det räcker inte med att stegen är hal för att jag ska ramla ner och bryta armen, det måste även till gravitation för att jag ens ska falla ner och en oförmåga att hålla mig kvar i stegen.

Det räcker alltså inte med att invadera Irak och Afghanistan för att terrordåd ska utföras i de länder som gick i bräschen. I det här fallet behövdes det en rad andra faktorer:

• att invasionerna skulle strida mot andras mål, och i detta fall ett mål som definitivt inte är legitimit och som även på egen hand kan orsaka terrordåd oavsett invasion av Irak och Afghanistan.
• en vilja att bekämpa invasionera med militanta medel
• en förmåga att göra det, vilket också inbegriper att få tag på några som är villiga utföra dåden

Det är långt i från någon självklarhet att dessa faktorer är uppfyllda, och invasionen i Irak och Afghanistan är varken nödvändiga eller tillräckliga förutsättningar för att terrordåden skulle ha utförts. Det gör att även om invasionerna är en av orsakerna till terrordåden så medför de inget ansvar eller skuld. Det som hände i London för 1,5 vecka sedan är förövarnas egna handlingar, de själva, och de som varit med i planeringen, bär ansvaret.

Ohlsson har sina invändningar:

De hittills största och mest spektakulära terrorattackerna genomfördes mot New York och Washington den 11 september 2001. Före Afghanistankriget. Före Irakkriget.
Om länder som hjälpt USA i Irak har dragit på sig islamistisk terror borde länder som avstått vara fredade.
Så är det inte.
Turkiet vägrade öppna sitt territorium för den nordliga front i Irak som USA-koalitionen räknade med. Det hindrade inte självmordsbombare från att i november 2003 attackera två synagogor i Istanbul, Turkiets största stad.
Efter terrordåden i Madrid i mars 2004 tillkännagav den nyvalda socialistregeringen att de spanska trupperna skulle tas hem från Irak. Idag vet vi, som Philip Stephens stillsamt påpekat i Financial Times, att terroristerna i Madrid, trots besked om spansk reträtt, planerade fler illdåd.
Det var terrorn som utlöste kriget mot terrorismen, inte kriget mot terrorismen som utlöste terrorn.

Men det här är inte alls särskilt övertygande. Och inte heller särskilt konsekvent, för som argument mot att terrordåden kan ses som ett svar på USA:s stöd till Israel tar Ohlsson upp ett citat av Bin-Laden där han talar om förnedringen som den muslimska världen fått utstå sedan det osmanska riket föll och kalifatet avskaffades, något som alltså hände innan Israel skapades.

Men om detta kalifat, med Spanien inbegripet, ska återupprättas finns det förstås inget utrymme för utländska trupper i på kalifatets territorium. Det blir ju ett direkt hot mot detsamma och ska därför försvinna.

Sett ur det perspektivet blir attackerna 11 september begripliga (vilket, återigen, inte är att försvara dem och inte heller den enda förklaringen). USA hade redan vid det tillfället trupper i regionen; i Saudiarabien och baser i centralasien bland annat. Vilket alltså inte passar sig om ett kalifat ska upprättas.

Kalifatet är naturligtvis ett islamistiskt sådant, vilket förklarar varför även länder som inte är allierade med USA attackeras av terrorister. Turkiet som land är alldeles för sekulariserat för islamisternas smak, att det ens finns synagogor att attackera i Turkiet visar att landet inte passar Bin-Laden och hans tolkning av islam. Al Qaida har även attackerat en synagoga i Tunisien, liksom andra länder som inte är tillräckligt islamistiska. Men det skriver ju också Per T Ohlsson:

Usama bin Ladin och hans proselyter drömmer febrigt om ett islamistiskt imperium, ett nytt kalifat, en religiös diktatur som rensar världen från orena och otrogna och som förvisar kvinnor till medeltiden och homosexuella till galgen.

När det gäller Spanien så var det väl ändå så att Zapatero bland annat gick till val med att dra tillbaka trupperna från Irak, och jag tror att tillkännagivandet skedde redan innan terrordåden och inte efter. I vilket fall som helst så ingick “Al-Andalus” i kalifatet fram till 1492, så det är inte så förvånande om Spanien hotas även efter de dragit sig ur Irak. Det kan naturligtvis finnas mer än en förklaring till en händelse, förklaringar som inte heller behöver vara ömsesidigt uteslutande. På kort sikt ska USA och dess allierade ut ur Irak, på längre sikt ska ett kalifat upprättas.

Problemet är här, tror jag, att vi i väst kan se krigen i Afghanistan och i Irak som led i kriget mot terrorismen och målet specifikt i Irakfallet att avsätta Saddam Hussein. Men det medför inte automatiskt att islamisterna tolkar situationen på samma sätt, de kommer agera utifrån sitt sätt att se på det hela utifrån de mål de har. Och för Bin Laden är USA och dess allierade korsfarare som är ett hot mot det islamistiska riket.

Read Full Post »

Ett litet lästips i min frånvaro

Det kommer inte bli mycket bloggande de närmaste dagarna, för jag kommer bland annat fundera på vilken bestraffning som är lämplig när folk ändrar deadlines åt fel håll. Och så kommer jag hoppas att det här är ett skämt.

CONSTITUTION OF IRAQ: DRAFT BILL OF RIGHTS

[…]

ARTICLE 1

1. Anyone who has Iraqi nationality is considered an Iraqi citizen, with all the rights and duties according to law.

2. An Iraqi may not be deprived of his nationality nor exiled or deported unless it is proven in a trial that he provided false essential information that resulted in his being granted nationality.

3. Any individual with another nationality (except for Israel) may obtain Iraqi nationality after a period of residency inside the borders of Iraq of not less than ten years for an Arab or twenty years for any other nationality, as long as he has good character and behavior, and has no criminal judgment against him from the Iraqi authorities during the time of his residency on the territory of the Iraqi republic.

4. An Iraqi may have more than one nationality as long as the nationality is not Israeli.

Det är ett utkast och det finns förstås en massa andra saker man måste ta hänsyn till, men det är i vilket fall som helst ingen trevlig läsning.

Read Full Post »

The War on Error

Läs Oscar Swarz.

“Vi skall aldrig böjas oss och låta dem vinna!” är standardkommentaren efter London.

Men “de” har ju vunnnit. Vi avskaffar successivt de friheter och de värden som vi egentligen vill försvara. What’s the point?

The War on Terror har misslyckats och det kan aldrig lyckas i demokratier. Vi borde nu starta The War on Error. Och det stora Error folk måste kräva att deras ledare korrigerar är den utrikespolitik som gör oss osäkrare än någonsin. En VD i ett företag som prövat en strategi som visar sig inte funka skulle byta till en annan – eller få kicken.

Read Full Post »

Dagen efter dagen före

Och det är så klart mental baksmälla idag. Efter det direkta nyhetsrapporterandet kommer kommentarerna om varför och varför inte, jämförelsernas bistra tid, överdrifter och felaktigheter.

PM Nilsson på sin blogg:

“Terrorn får inte gripa oss” och “det här är något vi får lära oss att leva med” (Rosenberg TV4) är några av de vanliga kommentarerna idag i tidningar och tv. Varför det? är min fråga. Den här typen av terrorism är ingen naturkatastrof eller ett dåligt väder vi inte rår över. Självklart ska vi bekämpa terrorn och självklart ska vi inte lära oss leva med terrorattentat i t-banan. Storbritanniens polis, underrättelsetjänst och militär har redan förhindrat många terrordåd och det ska de fortsätta med. Att de skyldiga lyckades igår innebär inte att det är fritt fram. Demokratin och det öppna samhället är inte skyddslöst. Vi behöver inte införa undantagstillstånd för att betydligt minska tex al Qaidas möjligheter att slå till. Vi kan slå mot dem, vi kan leta reda på etablerade och nyvärvade aktivister, vi kan ställa dem inför domstol, vi kan försvåra deras finansieringsmöjligheter, vi kan ta debatten med deras ideologer och kalla dem vid deras rätta namn; neonazister. Det finns ingen anleedning att ge upp den här gången heller.

Jag håller med PM om att detta är inte är något vi ska lära oss att leva med. Det är att ge upp allt vad vi kan önska oss, friheten som vi ännu vill ha. Och det alternativ som tornar upp sig är inte vackert.

Men Rosenberg har definitivt rätt i att terrorn inte får gripa oss, men möjligtvis har jag missförstått Rosenberg eftersom PM sedan har samma syn som jag, och det är inte samma sak som att inte bekämpa terrorn. Men kampen ska gå till på rätt sätt och inte genom det krig mot terrorismen som Christian Sandström hyllar i SvD, att tona ner kriget mot terrorismen tjänar, enligt Christian, endast terroristerna på.

Krig är förstås inget normaltillstånd, det kräver ett undantagstillstånd och i kriget mot terrorismen är det som undantas just det som terroristerna är ute efter. Vår frihet. Och själva tanken att vi ska behöva ge upp våra medborgerliga fri- och rättigheter för att bekämpa terrorismen är lätt absurd. För vilken nytta har man av en frihet som kan sägas upp i krigstid? Då har man förstås ingen användning av den i fredstid när allt är småmysigt och var och en som läst, och förstått, Friedrich Hayeks Vägen till träldom borde inse att krigets undantagslagar lätt fortplantar sig till fredens tid.

Därför ska förstås ingen som kallar sig för liberal hylla det krigande mot terrorismen, som i bästa fall kan sluta med en pyrrhusseger och i värsta fall en dödlig förlust. Bekämpa terrorismen, men kriga inte mot den.

Men kanske PM Nilsson förläst sig på Sydsvenskans ledare, en ledare som också Dick Erixon vissar sitt gillande inför. Att totalitära ideologier har likheter är en truism, annars hade det förstås varit omöjligt att ens insortera dem i samma undergrupp bland ideologierna. Men det betyder inte att man bör kalla dem för något annat än vad de är, den islamistiska terrorismen blir inte värre och mer motbjudande för att man kallar den för neonazism. Den islamistiska terrorismen är förstås vedervärdig och motbjudande alldeles på egen hand.

I övrigt förekommer det ett lustigt resonemang där alla som ens andas något om kriget i Irak anklagas för att skylla terrordåden på offren. Bland annat gör Dick Erixon det (och citatet ur ledaren är taget ur sitt sammanhang tycks det mig):

DN: DÖDANDET INTE TERRORISTERNAS FEL. Svenska journalister kör nu valserna om att terrordåden inte är terroristernas fel, utan västvärldens. DN:s ledare lyder ”Ty kopplingen mellan det brittiska deltagandet i Irakkriget och gårdagens attacker mot civila i Londons tunnelbana ter sig sannolikt”. Och på annan plats i DN skriver Bengt Albons: ”Kriget i Irak har bidragit till att terroristhoten ökar”

Det finns bara ett syfte med den typen av uttalande: flytta skuldbördan från terroristerna till västvärlden. Men uttalanden av den här typen är bevisligen lögn och förbannad dikt. Attacken mot World Trade Center skedde 2001. Irakkriget 2003. Hur kan man blunda för det uppenbara: terroristerna anfaller oss. Självklart ska vi svara och långsiktigt handlar det om att få bort världens diktaturer, så att terrorister inte kan känna sig säkra någonstans.

Don’t mention the war, hade väl Basil Fawlty sagt. Men vad är det som är uppseendeväckande, så upprörande? Det borde i stället vara självklart att alla länder med en aktiv utrikespolitik a la USA och Storbritannien riskerar att utsättas för terrordåd i större utsträckning än länder med en mer isolationistisk hållning. Det är knappast någon slump att det inte var Schweiz som stod högst upp terroristernas prioriteringslista.

Ska islamisterna starta ett eget korståg måste de först se till så att de har en egen bas att utgå från, och rimligvis ger de sig först på dem som hotar denna bas. Men det är inte i närheten av att skylla terrordåden i London på britterna, att göra britterna ansvariga för dödandet.

Mellan förklaringen till varför vissa länder valts ut före andra och påståendet att det skulle innebära att offren hålls som ansvariga finns ett tomrum som måste fyllas med substans för att det ska gå ihop sig. Jag kan inte komma på något annat än absurda antaganden som gör att det blir sammanhängande, som till exempel att de islamistiska terroristerna inte hade något annat val än att attackera. Men sanningen är en annan, terroristerna valde själva att attackera när de kunde ha avstått och det är de som bär ansvaret. Inga andra.

Dessutom ter sig resonemanget ur ett större perspektiv en smula ologiskt. Om nu kriget i Irak inte har med terroristdåden i London att göra, hur ser kopplingen ut mellan kriget mot terrorismen och kriget i Irak. Är det andra ett led i det första så vore det konstigt om terroristerna inte reagerar. Jag vill inte kalla det självförsvar, eftersom det har en positiv betydelse och islamisterna inte står för något sådant, men terroristernas svar har varit att gå till motattack i stället för något bra mer människovänligt. Låt vara att dåden i London även kan ses som ett led i en större kampanj att göra världen islamistisk, men det är definitivt krystat att helt bortse från Irakkriget.

Uppdatering: Sebastian Weil lyckas också tolka det som DN skyller dåden på Bush och Blair, sorgligt.

Uppdatering 2: Det finns andra att kritisera, om det skulle vara så. Sofie Wiklund på Dalademokraten till exempel. [Via Håkan Jacobsson]

Och PM Nilsson har förmodligen inte förläst sig på Sydvenskans ledare, Expressen har en likadan ledare. Fast värre.

Var sak på sin plats, skridskorna i isskåpet och undantagstillståndet i Expressen.

Read Full Post »

Pfekazvakanaka

Zimbabwe tar ytterligare ett steg närmare helvetet, det är riktigt nära nu. This is Zimbabwe:

A new wave of repression has hit Bulawayo’s western suburbs and is spreading rapidly. It is called after its Shona name “pfekazvakanaka”, meaning “dress well”. I first heard about it this morning from a youth from Mpopoma, let’s call him Vusa.

Vusa is a good looking youth who, until yesterday, used to sport dreadlocks. But he told me how on Friday (June 24) he and a girl friend found themselves cornered by group of about 30 so-called riot police. I say “riot police” because, as Vusa explained, they were wearing new riot police uniforms. Yet the people of Mpopoma did not recognise any of them, and when they spoke to one another, it was observed that they talked in Shona.

There were both men and women in the unit. One of their number carried a rifle across his shoulder while the others were armed with iron bars and sticks. All one can say with any certainty therefore is that they were a group of Mugabe’s thugs, masquerading as riot police.

The group stopped Vusa and his friend and demanded to know why they were not dressed properly. It soon transpired that they objected to the dreadlocks. They also objected to the trousers worn by Vusa’s girl friend. Patriotic youths, they were told, must dress properly (Phekazvakanaka). These other fashions were not acceptable.

[Via Global Voices Online]

Read Full Post »

Nepal och vapenexport

Det här trillade precis in i mailboxen via Newsdesk (reklam, reklam, reklam).

NEPAL: En människorättskris underblåst av ansvarslös vapenexport

Amnesty avslöjar idag i en rapport hur länder som USA, Indien och Storbritannien med sin ansvarslösa export av militär hjälp och vapenexport har underblåst konflikten i Nepal. En konflikt som lett till att tusentals civila har torterats, kidnappats, “försvunnit” och dödats.

Konflikten i Nepal riskerar att eskalera, vidare militärt stöd vore högst ansvarslöst. Vapen ska inte exporteras så länge det finns en klar risk att de kan användas i syftet att begå allvarliga människorättskränkningar. Liksom tidigare har det visat sig att de som drabbas värst civilbefolkningn, säger Purna Sen, chef för Amnesty Internationals Asienavdelning.

I Amnestys nya rapport om Nepal kartläggs vapenexport och övrig inkommande hjälp som kan bidra till att allvarliga människorättskränkningar begås i Nepal. Rapporten riktar även uppmärksamhet mot andra länders utbildning av Nepals väpnade styrkor under den 9-åriga väpnade konflikten som utspelat sig mellan nepalesiska säkerhetsstyrkor och Nepals kommunistparti (maoisterna). Rapporten belyser också exporten av vapen från privata företag och regeringars roll när det gäller att utfärda exportlicenser.

I rapporten listas en rad vapen som har ingått i exporten till Nepal. Det finns bland annat bevis för att den typ av gevär som nu exporteras från Indien tidigare har använts vid allvarliga människorättskränkningar, bland annat vid mordet på 19 obeväpnade misstänkta maoister i augusti 2003. Vissa länder bryter direkt mot EU:s uppförandekod för vapenexport, visar rapporten.

Amnesty har uppmanat samtliga regeringar att dra tillbaka sin militära hjälp och vapenexport till Nepal till dess att landets säkerhetsstyrkor slår vakt om de mänskliga rättigheterna och ställer de som har begått brott inför rätta. Den nepalesiska regeringen uppmanas särskilt följa rekommendationerna i den resolution som antogs av FN:s kommission för de mänskliga rättighetena i april 2005.

Rapporten finns här.

Read Full Post »

Stoppa storebror

Den amerikanska senaten verkar vara på väg att utöka Patriot Act ytterligare:

Following reports that the Senate Select Committee on Intelligence today approved – behind closed doors – legislation designed to reauthorize and expand the Patriot Act, the American Civil Liberties Union expressed its disappointment with the secretive process and the end result that tramples on the Constitution.

“In a move antithetical to our Constitution, the new ‘administrative subpoena’ authority would let the FBI write and approve its own search orders for intelligence investigations, without prior judicial approval. Flying in the face of the Fourth Amendment, this power would let agents seize personal records from medical facilities, libraries, hotels, gun dealers, banks and any other businesses without any specific facts connecting those records to any criminal activity or a foreign agent. The panel rejected attempts to limit this extraordinary power to emergencies – creating the likelihood that it will be used in fishing expeditions and in investigations unrelated to terrorism.”

Electronic Frontier Foundation har ett utkast och sammanfattning. Se också ACLU.

Read Full Post »

Kuba, demokrati och kulturrelativism

Jacob Weisberg har en ganska intressant artikel i Slate. Han ställer sig frågan hur pass allvarlig president Bush är när det gäller att sprida demokrati till Kuba. Inte särskilt allvarlig alls, är svaret.

Since Fidel Castro seized power in 1959, our Cuba policy has been regime change. We have plotted to assassinate and invade. We have frozen assets and suspended diplomatic relations. Most significant today are the sanctions we maintain, which forbid most trade and prevent Americans who cannot obtain a special Treasury Department license from visiting the island. Needless to say, isolation has not produced the desired result. Castro is the world’s longest-serving political leader.

Given the obvious failure of our 45-year embargo, an American president intent on liberating Cuba would surely be considering alternatives. The most obvious one, never tried, is free trade and increased contact. It’s hard to imagine that Castro would still be in power today if Havana had spent the last couple of decades awash in American tourists, Cuban-American visitors, and development-driving entrepreneurs (though walking around Havana’s gorgeous, tropical decay makes you perversely glad it hasn’t). Trade-fueled growth doesn’t always undermine autocracy—look at China. But it does tend to, because liberal ideas and truthful information come as part of the package. The other alternative policy, which would inflict more misery on both sides and almost surely not work, would be a tighter embargo banning family visits and dollar “remittances” altogether in an effort to starve the regime of hard currency.

Fast inte helt oproblematiskt ändå. Jag vill påpeka att embargot till en början inte syftade till någon demokratisering av Kuba. Efter revolutionen konfiskerade Castro amerikanskägd egendom, bland annat inom jordbruket, och som svar infördes ett embargo. Det första embargot infört i mars 1960 innefattade inköp av socker, oljeleveranser till Kuba, fortsättning på vapenembargot från 1958 och vad jag förstått så organiserades även en paramilitär styrka med exilkubaner som syftade till att invadera Kuba.

1962, men före kubakrisen, infördes ytterligare restriktioner som till slut innebar att i stort sett all handel med Kuba förbjöds. Året efter förbjöds amerikaner att resa till Kuba och att genomföra finansiella transaktioner.

När embargot gick över från att handla om “hämnd” till demokrati är förstås svårt att säga utan att vara väldigt insatt i hur Vita Huset diskuterade. Men en indikation är att i mitten av 70-talet så lättades restriktionerna något, samtidigt så sa Henry Kissinger att det inte fanns någon möjlighet till förbindelser mellan USA och Kuba så länge Kuba hade trupper i Afrika. Jimmy Carters kubaansvarig, Wayne Smith, sa 1977 att det var framför allt tre områden som var av vikt: trupperna i Afrika, de mänskliga rättigheterna på ön och relationen mellan Kuba och Sovjetunionen.

Sedan 1980 har embargot så att säga gått i vågor. Ibland har lättnader gjorts, men också nya åtdragningar. De exilkubaner som Weisberg nämner har haft, och har, stort inflytande på USA:s politik gentemot Kuba. Och jag vill påstå att det inte endast handlar om att införa demokrati på Kuba, det är inte sällan mer personligt än så. Vilket förstås gör att det blir svårt att avskaffa ett embargo så länge dessa exilkubaner har inflytande.

Men jag har ändå svårt att se varför ett avskaffande av embargot, och jag är alltså för ett avskaffande, skulle leda till demokrati på Kuba. För man får inte glömma att på Kuba sitter det en man med långt skägg som har en hel del att säga till om. Och utländskt inflytande på Kuba sker inte välvilligt, det sker på nåder och endast i de fall Castroregimen ser det som absolut nödvändigt.

Så även om USA liberaliserar relationen med Kuba är det inte säkert att det är ömsesidigt. Glöm inte att Castro i mer än 40 år har utmålat USA som den store satan som när som helst kan invadera Kuba, och det är inte en försumbar del i den sociala kontroll som den kubanska staten utövar över befolkningen. Just det faktum att ett helt och hållet fritt utbyte mellan Kuba och USA skulle sätta Castroregimen i fara talar för att Kuba inte skulle tillåta det. Makten framför allt.

Jag gav en indikation i förra veckans inlägg om embargot. Castro har börjat att mer eller mindre konfiskera utländsk egendom i de joint ventures som startades i början av 90-talet som en följd av Sovjetunionens sammanbrott. I och med att Kuba får stöd av andra länder, inte minst Venezuela och Kina, så tycker regimen att den inte behöver mer än inblandning av utländska storföretag inom vissa strategiska områden.

Så, även om inte USA:s embarfo lett till demokrati på Kuba är det högst osäkert om ett avskaffande gör det. Vilket förstås inte innebär att embargot inte bör avskaffas i vilket fall som helst och om det osannolika inträffar att det leder till demokrati så är det bara bra.

I övrigt, Matt Welch på Hit & Run reagerar mot följande mening i Weisbergs artikel (även citerat ovan):

It’s hard to imagine that Castro would still be in power today if Havana had spent the last couple of decades awash in American tourists, Cuban-American visitors, and development-driving entrepreneurs (though walking around Havana’s gorgeous, tropical decay makes you perversely glad it hasn’t).

Vilket låter otäckt mycket som någon sorts kulturrelativism där där “efterblivna” länder ses som pittoreska och helst ska behålla sin särprägel som just efterblivna. Se också ett intressant inlägg hos Harry’s Place för en kommentar till Matt Welch.

Read Full Post »