Lars Jansson gav förra året ut boken Mångkultur eller välfärd? (Bokförlaget Vitsippan, Göteborg). Boken har av Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och liknande mottagits nästan som den heliga skriften som berättar “sanningen” om invandringens kostnad, vilken enligt boken uppgår till ca 267 miljarder för 1999. Jansson är f.d. universitetslektor i företagsekonomi vid Handels i Göteborg vilket tas för intäkt för bokens vetenskapliga värde. Jag ska i denna artikel visa att Jansson är allt annat än vetenskaplig i sin framställning, han ger en alltför ensidig bild av verkligheten och valet av modell kan ifrågasättas.
Jansson tar i boken upp tre olika modeller för hur invandringens kostnader kan beräknas, investeringsmodellen, den “vanliga” [mina citationstecken] modellen och solidaritets-modellen. Investerings-modellen innebär att invandringen ses som en investering och nuvärden fås fram genom att diskontera in- och utbetalningar. Denna modell är, som Jansson nämner, tveksam eftersom den för med sig stor osäkerhet. Den “vanliga” [hädanefter kallad Ekbergs] modellen går ut på att de direkta kostnader som uppstår i och med invandringen beräknas och även de intäkter som uppstår i form av direkta och indirekta skatter samt sociala avgifter. Resultatet blir nettokostnaden eller nettointäkten för invandringen och det är den modell som professor Jan Ekberg använder i sina beräkningar (se t.ex. hans artikel i Journal of Population Economics, nr 3 1999).
Den tredje modellen, solidaritetsmodellen, är den modell som Lars Jansson använder sig av i boken. Den går ut på att alla samhällets kostnader, oavsett slag, slås ut “solidariskt” på invandrarna. Jansson skriver att “[i]dén är att alla permanent boende i landet bör vara med och betala samtliga kostnader i kommunal och statlig verksamhet. Och detta även om inte invandringen direkt påverkar alla kostnader” (Jansson, sid. 60). De skäl som Jansson framlägger för detta synsätt är bland annat att de långsiktiga konsekvenserna bör överordnas de kortsiktiga och att välfärden finansieras solidariskt av alla medborgare.
Mot det första skälet, men också rent allmänt, kan man invända att den modell han använder innebär att man övervärderar invandringens kostnader och att risken då finns att man fattar ett felaktigt beslut (Jansson nämner i introduktionen att han hoppas att boken kan vara till nytta för politiker). Att man får fram en positiv siffra, det vill säga att invandringen tillför samhället rent ekonomiskt, genom att använda Ekbergs modell betyder inte att det blir samma resultat med solidaritetsmodellen. Den positiva siffran kan istället bli negativ om man påför invandringen kostnader som den inte direkt påverkar. T.ex. kostnader för kollektiva nyttigheter; försvar, rikets styre och så vidare. Kostnaderna för dessa är i stort sett oberoende av invandringen och där sådana föreligger är de oftast marginella i sammanhanget. Solidaritetsmodellen kan alltså föra med sig en överskattning av kostnaderna och därmed finns det en risk att en långsiktigt positiv effekt inte beaktas, det är de facto tvärtemot Janssons uttalade syfte med modellen.
Även mot det andra skälet kan man ifrågasätta. Det är riktigt att majoriteten av den svenska befolkningen anser att samhället ska finansieras solidariskt, den enda egentliga skillnaden mellan de olika ståndpunkterna i frågan är en fråga om grad, inte art. I dagsläget är det i stort sett bara nyliberaler som förespråkar ett annat system, och oavsett vad som brukar anföras i debatten så är nyliberalismen en marginell företeelse i Sverige. Men bara för att den rådande politiska uppfattningen är solidarisk betalning innebär inte att man i kostnadsberäkningen ska slå ut kostnaderna på alla medborgare. Det är knappast så att Lars Jansson ligger t.ex. barnomsorgen till last bara för att han är med och finansierar den.
Jansson har som invändning mot Ekbergs modell att ett negativt resultat skulle betyda att invandrarna inte deltar i finansieringen fullt ut och att detta strider mot svensk lag. Han skriver att “[d]enna kalkylmodell är inte helt anpassad till verkligheten i Sverige” (Jansson, sid. 60). Jag vet inte vilken verklighet som Lars Jansson lever i men det uttalandet är barockt, det är ju för att vissa grupper (t.ex. invandrare, äldre med dålig pension, barn och ungdomar) inte klarar av finansiera sina egna kostnader som motiverar en solidarisk finansiering. Med andra ord föreligger det inget absolut krav på invandrare att de ska täcka sina egna kostnader utan det anses som rättmätigt att andra bistår dem. Precis av samma anledning som Lars Jansson är med och finansierar vården, skolan och omsorgen för andra som av någon anledning inte kan täcka den kostnad som de uppbär. Eller är det möjligtvis så att Jansson ser just invandrare som en särskild grupp som måste undantas den solidaritet han annars vurmar för?
Som nämndes i inledningen beräknar Jansson att invandringen kostade Sverige ca 267 miljarder 1999. Kostnaderna kommer från följande “sektorer” (miljarder kronor):
Centrala samhällsfunktioner | 31,8 |
Offentlig konsumtion | 122,9 |
Transfereringar | 84,2 |
Inkomstförluster | 28,5 |
S:a | 267,4 |
Centrala Samhällsfunktioner
Centrala samhällsfunktioner är enligt Jansson bland annat rikets ledning, finans-förvaltning, skatte- och inkomstförvaltning och utrikesförvaltning. Kostnaden för dessa funktioner är 15 miljarder och enligt solidaritetsmodellen står invandrarna för 3 miljarder (invandrarna är ca 20 % av befolkningen). Till denna sektor lägger Jansson kostnaden för “finansiella nettokostnader”, till största delen ränta på statsskulden, på 90 miljarder. Enligt Jansson stod den ökade invandringen för 200 miljarder av den totala ökningen av statsskulden på 90-talet som uppgick till 774 miljarder. Det motsvarar ca 15 % av den totala skulden och därför får invandringen påföras 15 % av räntekostnaden, totalt 13,5 miljarder. Resterande delen av räntekostnaden, 76,5 miljarder, fördelas proportionerligt mellan invandrare och “svenskar”. Den slutgiltiga summan för räntekostnaderna blir 28,8 miljarder.
Det kan väl knappast undgå någon att Jansson i sin studie nu frångått solidaritetsmodellen. Om den modellen tillämpats skulle invandrarna ha stått för 18 miljarder av räntekostnaderna, istället för som nu 28,8 miljarder. Med andra ord överskattar Jansson kostnaden med 10,8 miljarder. Min tidigare fråga om solidaritet verkar vara rätt att ställa, uppenbarligen ska invandrare vara solidariska med svenskar men inte nödvändigtvis tvärtom. Av vilken anledning Lars Jansson har denna förmodade åsikt framgår inte.
Det går även att ifrågasätta varför just invandringen skulle stå för “minst en fjärdedel” av den ökade statskulden. I stort sett hela upplåningen skedde 1991-1996 och det är tveksamt om den invandring som ökade Sveriges befolkning med ca 5 % hade större inverkan på ekonomin än vad bankkrisen hade. Någon förklaring till sin bedömning lämnar inte Jansson vilket är en klar brist i sammanhanget.
Jag har tidigare redogjort för en kritik mot solidaritetsmodellen där jag framhöll att kollektiva nyttigheter inte nödvändigtvis behöver påverkas av invandringen, och om den gör det så är det sannolikt att effekten blir sådan att den går att bortse från. Det är enligt min bedömning fallet med de kostnaderna för de centrala samhällsfunktionerna. När det gäller räntan på statsskulden kan man försöka skatta invandringens del genom att ta ett medelvärde av invandrarnas andel av befolkningen i början och slutet av perioden. Den siffra jag fått fram visar att i genomsnitt 18,4 % av befolkningen är invandrare. Om man antar att den ökade statsskulden fördelas proportionerligt blir räntekostnaden för invandrarna ca 16,6 miljarder.
Vad man dock måste utröna är om invandringen i sig påverkat statsskulden. Sedan 1980 har invandringen legat på en någotsånär konstant nivå runt 35000, förutom några år i mitten av 90-talet då siffran i stort sett fördubblades. Det kan dock hänföras till krigen på Balkan och har inte varit en beständig ökning. Statsskulden däremot har under denna tid ökat under två perioder, första hälften av 80-talet och likaledes första hälften av 90-talet, resten av perioden har statsskulden i stort sett varit konstant eller minskat (bland annat har den minskat med ca 330 miljarder sedan 1998). Gemensamt för de perioder där statsskulden ökat är att Riksbanken har varit tvungen att devalvera, antingen genom en “direkt” devalvering, som 1981 och 1982, eller en “indirekt” genom att övergå till en flytande växelkurs där kronkursen föll vilket skedde 1992. Det kan med andra ord vara svårt att bevisa att en del av statsskulden skulle bero på invandringen i sig och inte på den ekonomiska politiken. Resultatet blir att hela den summa på 31,8 miljarder som Jansson hänför till invandringen går att ifrågasätta.
Offentlig konsumtion
Jansson räknar ut vad invandringen kostar i de tre olika sektorerna, kommunen, landstinget och staten. För kommunen är summan enligt Jansson 66 miljarder per år, i den summa ingår all konsumtion som ingår i kommunen. Det vill säga även sådant som politisk verksamhet, fritid och kultur och liknande. Det ligger väl i linje med den solidaritetsmodell som Jansson halvt om halvt använder och samma kritik som förut går att anföra. Om man rensar för de posterna minskar kostnaderna med ca 8 miljarder. Även här är det så att solidariteten endast gäller svenskar men inte invandrare, de extra utgifter som Lars Jansson beräknar för invandringen ska bekostas helt av invandrarna själva.
Samma situation gäller för staten, i stort sett hela den summa som Jansson beräknar för invandringen är modellenlig men inte förenlig med verkligheten. Invandringens påverkan är tveksam. Till exempel när det gäller kostnaden för försvaret så torde inte befolkningsantalet spela lika stor roll som landets yta. Den kostnad som Jansson beräknar uppgår till 27,9 miljarder, där ingår inte ekonomiskt stöd till invandrare i form av bostadsbidrag, socialbidrag och liknande. Dessutom lägger Jansson till en kostnad för “ökade anspråk på rättsväsendet” som uppgår till 5 miljarder, en kostnad för universitets- och högskoleutbildning på 0,5 miljarder och ytterligare 1 miljard för “överrepresentation inom arbetsmarknadsåtgärder och –utbildning”. Även här är det uppenbart att solidariteten inte längre ska gälla invandrare.
För landstinget uppgår kostnader till 22,5 miljarder, dock ingår även kostnader vars påverkan av invandringen är obefintlig eller i sammanhanget liten. Skillnaden blir ca 2 miljarder.
Transfereringar
Jansson beräknar kostnaden för transfereringar till 84,2 miljarder, i den summan ingår kostnader för bland annat internationell verksamhet, statliga företag och forskning och utveckling. Enligt min mening överskattar därmed Jansson kostnaden för invandringen, solidaritetsmodellen är uppenbarligen ingen tillämpbar modell när kostnader som rimligtvis inte kan åläggas invandringen också ingår i beräkningen. Överskattningen uppgår här till 16,4 miljarder.
Inkomstförluster
En sista post är inkomstförluster där Jansson beräknat den kostnad som uppstår eftersom alla invandrare ej medverkar i produktionen, kostnaden uppgår till 28,5 miljarder. Detta resonemang bär dock med sig en rad problem, för det första så är alternativkostnadsberäkning tillämpbar i en så kallad cost-benefit-analys, den studie som Lars Jansson företar är snarare en analys av de bokslutsmässiga kostnaderna. För det andra är det tveksamt om alternativet till en arbetslös invandrare är en arbetande invandrare, särskilt när det gäller en studie om vad invandringen kostar i helhet. Det låter rimligare att kostnaden/intäkten är den för ingen invandring. För det tredje är det många intäkter som Jansson i konsekvensens namn också måste räkna med. Om alternativet är en arbetande invandrare måste man lägga till intäkterna minskade transfereringar och dessutom innebär invandringen att de fasta kostnaderna som Jansson påför invandringen skulle ha betalats av den helt inhemska befolkningen och därmed minskar bördan. Resultatet skulle rimligen ha kompenserat för de 28,5 miljarder som Jansson här räknat fram.
Avslutning
Det finns gott fog för att ifrågasätta sammanlagt 114,6 miljarder av de kostnader som Lars Jansson tillräknar invandringen. Istället för 267,4 miljarder skulle då det mer realistiska vara 152,8 miljarder. Anledningen till Janssons kraftiga överskattning är ett felaktigt metodval och tveksam bedömning av orsaken till statsskulden. Om man räknar bort de intäkterna som uppstår i form av direkta och indirekta skatter samt sociala avgifter blir nettokostnaden 35,4 miljarder. Den summan ska jämföras med Lars Ekbergs resultat på 30 miljarder. Men då måsta man notera att Ekbergs artikel behandlar 1994 och att Jansson har en vidare tolkning av begreppet invandrare. Under perioden mellan 1994 och 1999 har KPI ökat med ca 3,9 % vilket gör att Ekbergs beräkning motsvarar ca 31,2 miljarder. När det gäller effekten av olika definitioner av invandrare är det mer osäkert, de ökade kostnaderna kompenseras av ökade intäkter. Samtidigt är arbetsmarknaden bättre för andra generationens invandrare än första generationen vilket gör att de olika urvalen inte nödvändigtvis behöver betyda att skillnaden underskattas.
[…] skaffade jag boken, Mångkultur eller välfärd?, som Lars Jansson gav ut – en recension finns här – och det visade sig ganska så snart att företagsekonomen Jansson inte hade grundläggande […]
Det är klart att är vi fler människor bosatta i Sverige så kostar vård och omsorg mm mm mer. Men fler människor ger upphov till kraftigt ökade skatteintäkter så kostnaden är inte intressant, bara nettokostnaden. Dessutom lever de flesta “invandrare” som du och jag och bör inte räknas in.