Är det verkligen en bra idé?

Enligt ett telegram i DN vill Donald Rumsfeld snabba på skrivandet av Iraks konstitution.

Det är dags att sätta fart med Iraks nya konstitution, sade USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld när han besökte Bagdad på onsdagen.

– Vi vill inte ha några förseningar, sade han.

En parlamentarisk kommitté arbetar för att få klart konstitutionsförslaget till på måndag. Den 15 augusti är det tänkt att parlamentet ska debattera och rösta om det. I oktober ska en folkomröstning hållas.

Om kommittén inte lyckas få klart förslaget i tid måste den be om ett halvårs uppskov.

International Herald Tribune har mer:

Defense Secretary Donald Rumsfeld urged Iraqi political leaders Wednesday to settle their differences and agree on a new constitution quickly, and to exert more influence on Syria and Iran to force them to end support for the insurgency here.

Speaking to reporters en route to an unannounced visit here, Rumsfeld laid out a remarkably blunt prescription for what Iraqi leaders must do in the coming weeks and months to ensure that a stable, secure and popularly elected government survives, and to allow American troops to begin to withdraw.

First and foremost, Rumsfeld told reporters, was the need to stick to a political timetable that calls for Iraqi officials to write a constitution by Aug. 15.

“We don’t want any delays,” Rumsfeld said. “They’re simply going to have to make the compromises necessary and get on with it.” He added, “That’s what politics is about.” Any delay in the process would be “very harmful to the momentum that’s necessary,” he said. “We have troops on the ground. People get killed.”

Problemet är att detta inte är vilket politiskt beslut som helst. Dokumentet som tas fram är det som ska styra politiken för lång tid framöver, och sådant ska inte hastas fram. En dålig konstitution är inte mycket värt, för den kommer inte att följas, och det förslag som är aktuellt just nu är inget vidare. Dels lovar den sådant som den irakiska staten inte har möjlighet att garantera, dels är den fortfarande alltför inriktad på olika etniciteter och religiösa grupperingar och sist men inte minst måste man nog ställa sig skeptisk om en grund i islamsk lag är så lämplig. Det är vad som finns just nu, och hastas konstitutionen fram lär det inte bli många förbättringar.

Nathan Brown som översatt konstitutionsförslaget till engelska har skrivit en läsvärd policy outlook för Carnegie Endowment for International Peace räkning. Han tar bland annat upp tidsschemat, problem med processen och varför konstitutionen inte löser Iraks politiska problem.

The drafting process has already encountered two of the major fault lines in Iraqi politics: a KurdishArab division that has grown over the past half-century and a Sunni–Shiite split that has been more recently politicized but suddenly shows signs of dramatically worsening. Although makeshift solutions have allowed the process to go forward, the constitutional committee is increasing the site where the two problems are linked, with very serious consequences for the constitution. Indeed, it is difficult to imagine how the constitution can bridge the tremendous gaps within a few weeks. It is far more likely that the draft will either be delayed or merely paper over the deepening divisions in Iraqi society.

Uppdatering: Se också den här artikeln i The Times som tar upp det Fareed Zakaria kallar illiberal demokrati.

Many women in Iraq, especially in the Shia south, are increasingly concerned that Islamic parties are imposing their strict religious ways on women who once enjoyed some of the most liberal rights in the region.

Leaked drafts of Iraq’s forthcoming constitution bear out fears that restrictions on their rights may soon be enshrined in the law. The latest copy of the charter, due to be finalised in three weeks, revealed wording that could roll back a 1959 secular law that enshrined women’s equality.

[…]

Under some rigid interpretations of Islamic law, a husband can divorce his wife merely by stating three times in front of her that their union is terminated. Women’s testimony in court is also given less weight than men’s, at a time when rights groups say domestic violence is rising rapidly. Obtaining convictions in rape cases would be particularly difficult, analysts say.

[…]

“These are the dark days we are going through,” Yennar Mohammad, the head of the Baghdad-based Organisation of Women’s Freedom in Iraq, said. “Imagine you have a committee where half the constitution writers are Islamist groups and some of them are nationalist groups with a tribal mentality. We are looking at a committee, or selected misogynist group, that have only one thing in common . . . that they want to keep women in an inferior status in this society.”

A serious concern for Ms Mohammed is the possibility of young girls being married off. She said: “Under Islam, when the Prophet married his last wife, she was nine years old. In the United States they give a name to this kind of sexual union. Under Islam this is legal and anyone can do it.”

Read Full Post »

In cold blood: abuses by armed groups

Amnesty har släppt en rapport om den irakiska motståndsrörelsen:

Thousands of Iraqi civilians have been killed and thousands more injured in attacks by armed groups in the past two years. Some died or were wounded in attacks aimed primarily at United States (US) or other troops comprising the US-led military alliance that toppled Saddam Hussain’s regime but others were victims of direct attacks intended to cause the greatest possible civilian loss of life. Many of the killings of civilians were carried out in a perfidious way, with suicide bombers or others disguising themselves as civilians, or were marked by appalling brutality – as in the cases of hostages whose deaths, by being beheaded or other means, were filmed by the perpetrators and then disseminated to a wide public audience.

Many of these killings by armed groups, in Amnesty international’s view, constitute war crimes or crimes against humanity. As such, there is an obligation on both the Iraqi government and the international community at large to ensure that the perpetrators of these crimes are identified and brought to justice. There can be no excuse for such abuses; international humanitarian law clearly distinguishes certain acts as crimes irrespective of the causes of a conflict or the grounds on which the contending parties justify their involvement.

Read Full Post »

Ipren, Treo eller vad som helst

Bara ni kommer över er baksmälla. För det är inte utan att jag börjar bli lite pissed off på grund av den usla debatten kring den senaste tidens terroristdåd. Som Dick Erixons inlägg från i dag till exempel:

62 DÖDA AV BOMBER I EGYPTEN (EJ MED I IRAKKRIGET). På lördagsmorgonen har flera bilbomber sprängts i Sharm el-Sheik i Egypten. 62 döda hittills, rapporterar AP. Fler än i London. Och det finns skäl att rikta en påminnelse till svenska medier: Egypten deltog inte i Irakinvasionen. Om bomberna i London kan skyllas på Irakkriget, varför bombas fler till döds i Egypten som inte deltog?

Det här är nästan så dumt det kan bli, är det verkligen någon som påstått att kriget i Irak kan förklara precis alla terrordåd som begåtts?

MAGNUS RANSTORP AVSLÖJAD. I dagens Svenska Dagbladet säger terrorexperten Magnus Ranstorp om orsakerna till bomberna i London: ”Kriget i Irak är en av aspekterna som har betydelse”. Till Ekot säger han idag om orsakerna till bomberna i Sharm el-Sheik: ”Avsikten är att destabilisera Egypten”.

Har Ranstorp hör talas om uttrycket: ‘Post hoc, ergo propter hoc’? (Efteråt, alltså på grund av det.) En ytterst simpel analysmetodik. Om det är detta som gör Ranstorp till expert så är vem som helst expert.

Al-Qaida slår till där det ger störst effekt utifrån deras långsiktiga syfte: undergräva demokratin. I väst. Al-Qaida vet att hela västvärldens journalistkår och politiska vänster efter bomber – just i London – skulle starta den allra kraftigaste antiopinionen mot regeringarna i USA och Storbritannien och inget åstadkommer större effekt bland västerlänningar än att skuldbelägga Irakpolitiken. Al-Qaida styr västvärldens massmedier. Al-Qaida har dem under full kontroll och vet exakt hur man trampar på rätt tår för att få igång största möjliga skri.

Bomberna i Egypten fyller samma syfte: undergräva demokratin. I arabvärlden. Egypten och Saudiarabien är de två klart viktigaste länderna ur al-Qaidas synpunkt. Och Egypten tar små, mycket små, men ändå steg i riktning mot demokrati. Det är för al-Qaida värsta möjliga utveckling. Genom att bomba i Egypten visar man hela arabvärlden att det är så här det går om man försöker demokratisera.

Ranstorp borde skippa de enkla svaren medierna vill höra. Post hoc, ergo propter hoc. My ass.

Jag vet inte vad som är mest löjligt, att han är så säker på sin sak eller att han inte har någon koll på vad Al Qaidas huvudsakliga mål är. Förmodligen både och.

Men få se nu; syftet med terrordåden är att undergräva demokratin trots att:

• det aldrig varit något uttalat mål (vilket förstås inte innebär att det inte kommer leda till det ändå)
• målen för terrordåden har endast i undantagsfall varit politiska institutioner (den som känner sig manad kan förstås försöka övertala mig om att embassader tillhör den gruppen, men det blir svårt)
• islamister utsatte Egypten för terrordåd långt innan myrstegen mot demokrati började tas
• islamisterna gav sig på mål med västlig anknytning i mellanöstern långt innan västvärlden attackerades direkt
• demokratisering av en del länder i mellanöstern snarast kan hjälpa islamisterna än att stjälpa dem. T.ex. om Saudiarabien demokratiseras kommer det valda styret förmodligen vara radikalare, med inriktning mot islamism, än vad som är fallet med dagens styre

Kort sagt, det finns en del att förklara om man hävdar att de islamistiska terroristernas mål är att undergräva demokrati.

Men om man i stället utgår från vad islamisterna, och framför allt Al Qaida, har angett som mål (ett islamistiskt kalifat) kanske det hela blir mer begripligt.

• Det förklarar varför västliga mål, både i mellanöstern och i västvärlden, attackeras. All västlig inblandning i mellanöstern där kalifatet ska skapas är ett hot.
• Det förklarar varför icke-islamistiska mål i mellanöstern attackeras, även om islam är statsreligion så är det i många fall inte tillräckligt. Den mer hårdföra islamismen ska genomsyra samhället.
• Det förklarar varför även icke-demokratiska länder attackeras.
• Det förklarar varför mellanöstern attackerades före västvärlden.

Av någon hittills oförklarad anledning så får man enligt en allt för stor del av högern inte ens tänka tanken att västligt samröre med och inblandning i mellanöstern kan förklara terrordåden. På något vis förskjuter det skuldfrågan från de som utför terrordåden till väst, men alla vi som anser att mänsklig interaktion både är naturligt och vällovligt måste förstås känna oss förbryllade av ett sådant resonemang. Det är ju de som hindrar interaktionen, terroristerna i detta fallet, som är bakåtsträvarna och som bär skulden.

Till sist, om man inte ens förstår vad som driver de islamistiska terroristerna så kan man förstås inte bekämpa dem på ett effektivt sätt.

Uppdatering: Artikel från Jamestown Foundation, The London Bombings: For al-Qaeda, Steady as She Goes.

Uppdatering 2: Att högern inte ensamt står för dumheterna visas inte bara av Åsa Linderborg, utan även “Otto Praline”:

The other article is written by that old firebrand Jan Guillou. His standpoint on the war on terror is well known by this time. The interesting point in his article is a variation of the aforementioned. He echoes the line that it is Iraq that has led to the attacks that we have seen. I wonder how the Iraq conflict caused the bombings in Egypt yesterday? Egypt was against the war.

Suck.

Uppdatering 3: Och Mathias Sundin. Uppenbarligen är saken väldigt svår att förstå.

Read Full Post »

Hybris?

Jag nämnde för ett tag sedan ett utkast till en irakisk Bill of wrongs rights, nu har det kommit ett nytt utkast. Denna gången undantas inte israeler explicit från vissa rättigheter, även om det enligt översättarens kommentarer kan leda till att de undantas i praktiken.

I övrigt är min åsikt att den ombildade irakiska staten lovar för mycket. Oavsett vad man tycker att staten bör och får syssla med så får man inte glömma att det kommer ta ett bra tag innan något som ens liknar effektivitet kan uppnås. Därmed kan en del av det som utlovas inte garanteras. Som till exempel, är det någon som tror att följande skrivelse kan efterlevas direkt efter att konstitutionen träder i kraft?

Iraqi citizens have the right to enjoy security and free health care. It is the responsibility of the central Iraqi state and the regional, provincial, local, and municipal governments to provide [health care] and to expand [it] in the fields of prevention, treatment, and protection of children, pregnant women, school students, workers, the disable, and the aged.

Inte ens världens mest socialdemokratiska stat, Sverige, lyckas med det. Så varför skulle Irak?

Det är bättre att lova sådant som man vet att man kan hålla, och nu i början är det inte särskilt mycket. Vill man bygga på statens åtaganden så bör det göras efter hand. Om inte annat så äventyras inte statens legitimitet.

Read Full Post »

Vetenskapligt och entydighet

Louise sågar en artikel av Åsa Linderborg. Jag kom att tänka på en sak som egentligen är ganska perifer men som förmodligen ändå betyder något. Linderborg skriver följande:

Jag betvivlar att ens den vetenskapliga rapport som skrivits av det ansedda Chatham House, som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak, får bombliberalerna att nyansera sig.

Jag nämnde rapporten häromdagen, och som jag nämnt håller jag med om att kriget i Irak spelar en inte helt oviktig roll i terrordåden men att det inte heller är hela sanningen.

I citatet ovan finns det två ord som har valts för att ge extra tyngd åt argumentet. Det andra ordet är “ansedda” som appliceras på Chatham House, och jag förmodar att det inte är en helt missvisande beskrivning.

Det första ordet däremot, “vetenskapliga”, som Linderborg beskriver rapporten som är desto mer tveksamt. Till att börja med är det ett så kallat Briefing Paper som jag skulle vilja säga brukar användas när man vill resonera kring en ståndpunkt snarare än att argumentera för den. Distinktionen mellan att resonera kring och att argumentera för är förstås vag, men nog är den senare metoden mer formell och en metod som ställer högre krav.

I övrigt är detta Briefing Paper inte mer än 8 sidor varav 7 sidor innehåller relevant text. Och då ska det också påpekas att det som diskuteras mest gällande kopplingen till Irak står i en artikel, av fyra, som är lite mer än två sidor lång.

De övriga artiklarna, som också de rekommenderas, har titlarna Terrorism and Community Resilience – A UK Perspective, Whither the peace process in Northern Ireland? respektive Selling Fear? The Framing of Terrorist Threat in Elections.

Notera att jag inte ifrågasätter kunskaperna hos de som skrivit artikeln i fråga, Frank Gregory forskar bland annat om terrorism vid universitetet i Southampton och Paul Wilkinson är verksam vid Centre for the Study of Terrorism and Political Violence. Wilkinson är alltså kollega med Magnus Ranstorp på universitetet i St Andrew.

En vetenskaplig rapport som “entydigt” säger något och som kan läsas på mindre än 5 minuter, det hör definitivt inte till vanligheterna. Och förmodligen är inte detta Briefing Paper någon sådan sensation heller.

Linderborg hävdar att rapporten “entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak”, och det kan man ifrågasätta. De relevanta passagerna i texten är de här:

Al-Qaeda, which is best described as a movement or a network of networks and affiliates with a presence in at least 60 countries, confronts the US and its allies and the whole international system with the most dangerous form of terrorist threat ever posed by non-state actors. Unlike the more traditional terrorist groups formed in the 1970s and 1980s, Al-Qaeda explicitly promotes mass killing, and the 9/11 attacks, together with their major assaults in Kenya, Bali, Iraq, Saudi Arabia, Morocco and Spain, prove that they remain committed to carrying out deadly and determined attacks wherever and whenever the opportunity arises.

The UK is at particular risk because it is the closest ally of the United States, has deployed armed forces in the military campaigns to topple the Taleban regime in Afghanistan and in Iraq, and has taken a leading role in international intelligence, police and judicial cooperation against Al-Qaeda and in efforts to suppress its finances. Al-Qaeda’s taped propaganda messages have repeatedly threatened attacks on the UK. Moreover, it is well known that extremists have been recruited and deployed within the UK’s borders and that in an open society such as the UK it is notoriously difficult to prevent no-warning coordinated suicide attacks, the characteristic modus operandi of Al-Qaeda. The attacks on the transport system in London on 7 July 2005 represent precisely the nature of the threat from international terrorism that the UK authorities have been concerned about since 9/11. Furthermore, it is known that the Al-Qaeda network has been actively seeking the materials and expertise to acquire chemical, biological, radiological and nuclear (CBRN) weaponry, and that their track record shows that they would have no compunction about using this type of weapon to cause large numbers of civilian deaths.

A key problem with regard to implementing ‘Prevention’ and ‘Pursuit’ is that the UK government has been conducting counter-terrorism policy ‘shoulder to shoulder’ with the US, not in the sense of being an equal decision-maker, but rather as pillion passenger compelled to leave the steering to the ally in the driving seat. There is no doubt that the situation over Iraq has imposed particular difficulties for the UK, and for the wider coalition against terrorism. It gave a boost to the Al-Qaeda network’s propaganda, recruitment and fundraising, caused a major split in the coalition, provided an ideal targeting and training area for Al-Qaeda-linked terrorists, and deflected resources and assistance that could have been deployed to assist the Karzai government and to bring bin Laden to justice. Riding pillion with a powerful ally has proved costly in terms of British and US military lives, Iraqi lives, military expenditure, and the damage caused to the counter-terrorism campaign.

Det är i stort sett allt. Och om Linderborg ser detta som en vetenskaplig rapport “som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak” blir jag lite fundersam över vilka krav Linderborg ställer på sin egen forskning i historia när det gäller det vetenskapliga. Kanske är det en ideologisk blockering hos Linderborg som gör att hennes läsning av texten blir så onyanserad. För det är ju så att om man entydigt ska fastställa orsaken till terrordåden i London så gäller det nog att få tag på några av dem som är ansvariga så att de kan berätta, i annat fall har men endast tillgång till mer eller mindre välkorroborerade hypoteser. Och det är inte så mycket att hålla fast vid, om man nu ska avfärda sina meningsmotståndare så lättvindigt som Åsa Linderborg gör.

Uppdatering: just det ja, skulle ju ha tipsat om Stumbling and Mumblings inlägg också.

Read Full Post »

Color me frågandes

Jag har funderat lite över den där undersökningen om muslimers inställning till bland annat självmordsbomber och till Bin Laden som PEW genomförde och som har nämnts både lite här och där.

1. Vilken roll spelar det att två av länderna i undersökningen (Indonesien och Turkiet) har utsatts för terrorattentat med kopplingar till Al Qaida?
2. Även i Marocko finns det en oklar koppling till Al Qaida, men den jämförande siffran för självmordsbombning kommer från 2004 och dåden i Casablanca var i maj 2003.
3. Hur ser det ut i andra muslimska länder; t.ex. i Syrien, Iran, Irak, Saudiarabien, Sudan och Afghanistan?
4. Vad beror nedgången i Libanon på? Landet har de senaste åren utsatts för en rad terrordåd med jämna mellanrum. Har det något med Syrien att göra?
5. Varför går det åt fel håll i Jordanien? Ett land som, rätta mig om jag har fel, ändå är relativt (sett till de andra länderna i regionen) öppet.

Jag vill ha svar senast på fredag klockan 12, så ni har gott om tid på er.

Read Full Post »

Mer om terrorism och sådant

Undrar om man kan be David Weman på A Fistful of Euros att outsorca The Satin Pajama Award nästa gång så att de själva kan vinna priset för bästa blogg. Eller så får de helt enkelt nominera sig själva, det går lika bra.

I vilket fall som helst, AFOE upplyser bland annat om att Jack Straw kanske inte läst den rapport som han avfärdar (och som Dick Erixon kallar för “smörja”). Här är Straws uttalande:

I’m astonished if Chatham House is now saying that we should not have stood shoulder to shoulder with our long standing allies in the United States. But let me also say this the time for excuses for terrorism are over, the terrorists have struck across the world in countries allied with the United States, backing the war in Iraq and in countries which had nothing whatever to do with the war in Iraq. They struck in Kenya, in Tanzania, in Indonesia, in the Yemen. They struck this weekend in Turkey which was not supporting our action in Iraq.

Argumentet att även länder som inte krigar i Irak har attackerats diskuterade jag igår. Jag har inte ändrat uppfattning, det är fortfarande ett dåligt argument. Men vad RIIA skriver är följande:

A key problem with regard to implementing ‘Prevention’ and ‘Pursuit’ is that the UK government has been conducting counter-terrorism policy ‘shoulder to shoulder’ with the US, not in the sense of being an equal decision-maker, but rather as pillion passenger compelled to leave the steering to the ally in the driving seat. There is no doubt that the situation over Iraq has imposed particular difficulties for the UK, and for the wider coalition against terrorism. It gave a boost to the Al-Qaeda network’s propaganda, recruitment and fundraising, caused a major split in the coalition, provided an ideal targeting and training area for Al-Qaeda-linked terrorists, and deflected resources and assistance that could have been deployed to assist the Karzai government and to bring bin Laden to justice. Riding pillion with a powerful ally has proved costly in terms of British and US military lives, Iraqi lives, military expenditure, and the damage caused to the counter-terrorism campaign.

Det handlar alltså om att Storbritannien inte skulle överlåtit beslutsfattandet till USA och att man i kampen mot terrorismen i stället för Irak skulle ha fokuserat på Afghanistan. Vad det inte handlar om är att ursäkta terrorismen eller att inte bekämpa den.

Fast det är ju ett populärt argument att man ska bekämpa terroristerna i Irak, enligt den något suspekta flugpappersteorin. Och att det skulle vara det enda sättet. Men då får man nog ta hänsyn till att det finns en hel del som tyder på att just kriget faktiskt har framkallat ett uppror hos sådana som inte tidigare varit involverad i terrorism. Från Boston Globe:

New investigations by the Saudi Arabian government and an Israeli think tank — both of which painstakingly analyzed the backgrounds and motivations of hundreds of foreigners entering Iraq to fight the United States — have found that the vast majority of these foreign fighters are not former terrorists and became radicalized by the war itself.

The studies, which together constitute the most detailed picture available of foreign fighters, cast serious doubt on President Bush’s claim that those responsible for some of the worst violence are terrorists who seized on the opportunity to make Iraq the ”central front” in a battle against the United States.

”The terrorists know that the outcome [in Iraq] will leave them emboldened or defeated,” Bush said in his nationally televised address on the war at Fort Bragg in North Carolina last month. ”So they are waging a campaign of murder and destruction.” The US military is fighting the terrorists in Iraq, he repeated this month, ”so we do not have to face them here at home.”

However, interrogations of nearly 300 Saudis captured while trying to sneak into Iraq and case studies of more than three dozen others who blew themselves up in suicide attacks show that most were heeding the calls from clerics and activists to drive infidels out of Arab land, according to a study by Saudi investigator Nawaf Obaid, a US-trained analyst who was commissioned by the Saudi government and given access to Saudi officials and intelligence.

A separate Israeli analysis of 154 foreign fighters compiled by a leading terrorism researcher found that despite the presence of some senior Al Qaeda operatives who are organizing the volunteers, ”the vast majority of [non-Iraqi] Arabs killed in Iraq have never taken part in any terrorist activity prior to their arrival in Iraq.”

”Only a few were involved in past Islamic insurgencies in Afghanistan, Bosnia, or Chechnya,” the Israeli study says. Out of the 154 fighters analyzed, only a handful had past associations with terrorism, including six who had fathers who fought the Soviet Union in Afghanistan, said the report, compiled by the Global Research in International Affairs Center in Herzliya, Israel.

Studien från den israeliska tankesmedjan finns här och bjuder på intressant läsning.

AFOE tipsar också om en artikel i New York Times:

Less than a month before the London bombings, Britain’s top intelligence and law enforcement officials concluded that “at present there is not a group with both the current intent and the capability to attack the U.K.,” according to a confidential terror threat assessment report.

The previously undisclosed report was sent to British government agencies, foreign governments and corporations in mid-June, about three weeks before a team of four British suicide bombers mounted their July 7 attack on London’s public transportation system.

The assessment by the Joint Terrorist Analysis Center prompted the British government to lower its formal threat assessment one level, from “severe defined” to “substantial.” The center includes officials from Britain’s top intelligence agencies, as well as its police forces and Customs.

Asked to comment on the document, a senior British official, who spoke on condition of anonymity, said, “We do not discuss intelligence assessments.”

British officials said the reduced threat level had no practical impact on terrorism preventive measures, and the British home secretary said it did not make Britain more vulnerable to attack.

The tersely worded threat assessment was particularly surprising because it stated that terrorist-related activity in Britain was a direct result of violence in Iraq.

“Events in Iraq are continuing to act as motivation and a focus of a range of terrorist related activity in the U.K.,” said the report, a copy of which was made available by a foreign intelligence service and was not disputed by four senior British officials who were asked about it.

Så, om det organ som ansvarar för anti-terrorismen i Storbritannien anser att Irakkriget ökar risken för terrordåd i just Storbritannien kanske inte Jack Straw, och andra, ska avfärda tanken så enkelt. Inte för att det borde vara särskilt kontroversiellt egentligen, bekämpar man terrorismen får man väl i stället räkna med att terroristerna kommer att kämpa emot. Sedan är det en annan fråga om det gör att man ska se över de metoders som används i terrorismbekämpningen.

Uppdatering: En intressant artikel hos Spiked Online. Tar bland annat upp ståndpunkten att terrordåden i London skulle ha berott på Irakkriget och förkastar tanken med argumentet att vi inte vet vad som rörde sig i självmordsbombarnas huvud. Fair enough, men frågan är om vi egentligen behöver veta det. Det mesta tyder väl på att terrordåden inte var deras eget påhitt helt igenom, om de inte hade sprängt sig själva i luften utan andras hjälp (vilket inte betyder att de befrias från skuld) så är motiven hos dem som stod för planeringen minst lika viktiga.

Läs hela artikeln, har även en intressant diskussion om koranskolornas roll i det hela (men så också Liberals Against Terrorism).

Read Full Post »

Baksmällan hänger i än

Och den mentala baksmällan håller i sig, sedan min förra kommentar om terrordåden i London har debatten inte blivit mycket bättre.

Alicio tipsar om en artikel i Sydsvenskan av Per T Ohlsson. Av någon anledning, som jag verkligen inte kan förstå, så tycks orsak implicera skuld.

En dryg vecka har gått sedan terrordåden i London och bilden börjar klarna. Delvis. Det var självmordsbombare, bosatta i Storbritannien, som slog till mot tre tunnelbanelinjer och en buss den 7 juli. Men åtskilliga frågor är fortfarande obesvarade: om planering, om finansiering, om kopplingarna till al-Qaida, Usama bin Ladins terrornätverk. På en punkt råder dock tvärsäkerhet – åtminstone hos somliga: Attentaten i London orsakades av Storbritanniens engagemang i kriget mot terrorismen.

Offren i London ”betalade priset” för premiärminister Tony Blairs uppslutning bakom USA:s president George W Bush, dundrade Blairhataren George Galloway i underhuset. Robert Fisk, Mellanösternexpert och medarbetare i The Independent, spädde på med att sambandet är “kristallklart”.

[…]

Motståndet mot Tony Blairs allians med Bush är djupt och starkt i Storbritannien. Men det anmärkningsvärda med den brittiska reaktionen efter attentaten är ett trotsigt och samlat lugn: stiff upper lip.
Ken Livingstone, radikal borgmästare i London och stenhårt kritisk mot Blair, var noga med att lägga ansvaret, hela ansvaret, på terroristerna.
De ville mörda så många oskyldiga civila som möjligt. För sådant finns inga ursäkter.

Men var finns ursäkterna? Att ange kriget i Irak som orsak till terrordåden är en förklaring till varför London attackerades. Men det, som jag nämnde förra gången, betyder inte att offret ska ställas till svars för förövarens dåd.

Som jämförelse, en man döms till fängelse för ett mord han begått och mördarens fru hämnas genom att döda domaren. Domen är orsaken till att domaren blir mördad, men ingen vid sina fulla sinnens bruk skulle väl komma på tanken att säga att domaren fick skylla sig själv? Att se orsaken som ursäkt för dådet? Så frågan är varför ens tanken att irakkriget orsakade terrordåden i London ska ses som att man ursäktar dem, att identifiering av orsak är detsamma som identifiering av skuld.

Det finns, så klart, ett antal olika orsaker till att terrordåden utfördes. Det finns så gott som alltid flera olika orsaker till varför en händelse sker. Även om man slarvigt brukar ange en av orsakerna som den enda orsaken. Jag kan, hypotetiskt, säga att jag bröt armen för att stegen var hal. Men det räcker inte med att stegen är hal för att jag ska ramla ner och bryta armen, det måste även till gravitation för att jag ens ska falla ner och en oförmåga att hålla mig kvar i stegen.

Det räcker alltså inte med att invadera Irak och Afghanistan för att terrordåd ska utföras i de länder som gick i bräschen. I det här fallet behövdes det en rad andra faktorer:

• att invasionerna skulle strida mot andras mål, och i detta fall ett mål som definitivt inte är legitimit och som även på egen hand kan orsaka terrordåd oavsett invasion av Irak och Afghanistan.
• en vilja att bekämpa invasionera med militanta medel
• en förmåga att göra det, vilket också inbegriper att få tag på några som är villiga utföra dåden

Det är långt i från någon självklarhet att dessa faktorer är uppfyllda, och invasionen i Irak och Afghanistan är varken nödvändiga eller tillräckliga förutsättningar för att terrordåden skulle ha utförts. Det gör att även om invasionerna är en av orsakerna till terrordåden så medför de inget ansvar eller skuld. Det som hände i London för 1,5 vecka sedan är förövarnas egna handlingar, de själva, och de som varit med i planeringen, bär ansvaret.

Ohlsson har sina invändningar:

De hittills största och mest spektakulära terrorattackerna genomfördes mot New York och Washington den 11 september 2001. Före Afghanistankriget. Före Irakkriget.
Om länder som hjälpt USA i Irak har dragit på sig islamistisk terror borde länder som avstått vara fredade.
Så är det inte.
Turkiet vägrade öppna sitt territorium för den nordliga front i Irak som USA-koalitionen räknade med. Det hindrade inte självmordsbombare från att i november 2003 attackera två synagogor i Istanbul, Turkiets största stad.
Efter terrordåden i Madrid i mars 2004 tillkännagav den nyvalda socialistregeringen att de spanska trupperna skulle tas hem från Irak. Idag vet vi, som Philip Stephens stillsamt påpekat i Financial Times, att terroristerna i Madrid, trots besked om spansk reträtt, planerade fler illdåd.
Det var terrorn som utlöste kriget mot terrorismen, inte kriget mot terrorismen som utlöste terrorn.

Men det här är inte alls särskilt övertygande. Och inte heller särskilt konsekvent, för som argument mot att terrordåden kan ses som ett svar på USA:s stöd till Israel tar Ohlsson upp ett citat av Bin-Laden där han talar om förnedringen som den muslimska världen fått utstå sedan det osmanska riket föll och kalifatet avskaffades, något som alltså hände innan Israel skapades.

Men om detta kalifat, med Spanien inbegripet, ska återupprättas finns det förstås inget utrymme för utländska trupper i på kalifatets territorium. Det blir ju ett direkt hot mot detsamma och ska därför försvinna.

Sett ur det perspektivet blir attackerna 11 september begripliga (vilket, återigen, inte är att försvara dem och inte heller den enda förklaringen). USA hade redan vid det tillfället trupper i regionen; i Saudiarabien och baser i centralasien bland annat. Vilket alltså inte passar sig om ett kalifat ska upprättas.

Kalifatet är naturligtvis ett islamistiskt sådant, vilket förklarar varför även länder som inte är allierade med USA attackeras av terrorister. Turkiet som land är alldeles för sekulariserat för islamisternas smak, att det ens finns synagogor att attackera i Turkiet visar att landet inte passar Bin-Laden och hans tolkning av islam. Al Qaida har även attackerat en synagoga i Tunisien, liksom andra länder som inte är tillräckligt islamistiska. Men det skriver ju också Per T Ohlsson:

Usama bin Ladin och hans proselyter drömmer febrigt om ett islamistiskt imperium, ett nytt kalifat, en religiös diktatur som rensar världen från orena och otrogna och som förvisar kvinnor till medeltiden och homosexuella till galgen.

När det gäller Spanien så var det väl ändå så att Zapatero bland annat gick till val med att dra tillbaka trupperna från Irak, och jag tror att tillkännagivandet skedde redan innan terrordåden och inte efter. I vilket fall som helst så ingick “Al-Andalus” i kalifatet fram till 1492, så det är inte så förvånande om Spanien hotas även efter de dragit sig ur Irak. Det kan naturligtvis finnas mer än en förklaring till en händelse, förklaringar som inte heller behöver vara ömsesidigt uteslutande. På kort sikt ska USA och dess allierade ut ur Irak, på längre sikt ska ett kalifat upprättas.

Problemet är här, tror jag, att vi i väst kan se krigen i Afghanistan och i Irak som led i kriget mot terrorismen och målet specifikt i Irakfallet att avsätta Saddam Hussein. Men det medför inte automatiskt att islamisterna tolkar situationen på samma sätt, de kommer agera utifrån sitt sätt att se på det hela utifrån de mål de har. Och för Bin Laden är USA och dess allierade korsfarare som är ett hot mot det islamistiska riket.

Read Full Post »

Studie nummer 2,5

Graduate Institute of International Studies har publicerat sin årliga Small Arms Survey och kommer bland annat fram till att 39,000 irakier dött på grund av strid eller beväpnat våld. Det är inte en helt ny studie, därav min numrering, utan man har gått igenom Lancet-studiens rådata (och därmed dras man alltså med samma problem som Lancet-studien har).

Årsboken tar upp mer än bara kriget i Irak, det är kapitel 9 [pdf] som är relevant här. Jag har inte läst den än, och vet inte när jag har tid att göra det, men den verkar innehålla en ganska intressant metodologisk diskussion.

[via A Fistful of Euros]

Read Full Post »

Dagen efter dagen före

Och det är så klart mental baksmälla idag. Efter det direkta nyhetsrapporterandet kommer kommentarerna om varför och varför inte, jämförelsernas bistra tid, överdrifter och felaktigheter.

PM Nilsson på sin blogg:

“Terrorn får inte gripa oss” och “det här är något vi får lära oss att leva med” (Rosenberg TV4) är några av de vanliga kommentarerna idag i tidningar och tv. Varför det? är min fråga. Den här typen av terrorism är ingen naturkatastrof eller ett dåligt väder vi inte rår över. Självklart ska vi bekämpa terrorn och självklart ska vi inte lära oss leva med terrorattentat i t-banan. Storbritanniens polis, underrättelsetjänst och militär har redan förhindrat många terrordåd och det ska de fortsätta med. Att de skyldiga lyckades igår innebär inte att det är fritt fram. Demokratin och det öppna samhället är inte skyddslöst. Vi behöver inte införa undantagstillstånd för att betydligt minska tex al Qaidas möjligheter att slå till. Vi kan slå mot dem, vi kan leta reda på etablerade och nyvärvade aktivister, vi kan ställa dem inför domstol, vi kan försvåra deras finansieringsmöjligheter, vi kan ta debatten med deras ideologer och kalla dem vid deras rätta namn; neonazister. Det finns ingen anleedning att ge upp den här gången heller.

Jag håller med PM om att detta är inte är något vi ska lära oss att leva med. Det är att ge upp allt vad vi kan önska oss, friheten som vi ännu vill ha. Och det alternativ som tornar upp sig är inte vackert.

Men Rosenberg har definitivt rätt i att terrorn inte får gripa oss, men möjligtvis har jag missförstått Rosenberg eftersom PM sedan har samma syn som jag, och det är inte samma sak som att inte bekämpa terrorn. Men kampen ska gå till på rätt sätt och inte genom det krig mot terrorismen som Christian Sandström hyllar i SvD, att tona ner kriget mot terrorismen tjänar, enligt Christian, endast terroristerna på.

Krig är förstås inget normaltillstånd, det kräver ett undantagstillstånd och i kriget mot terrorismen är det som undantas just det som terroristerna är ute efter. Vår frihet. Och själva tanken att vi ska behöva ge upp våra medborgerliga fri- och rättigheter för att bekämpa terrorismen är lätt absurd. För vilken nytta har man av en frihet som kan sägas upp i krigstid? Då har man förstås ingen användning av den i fredstid när allt är småmysigt och var och en som läst, och förstått, Friedrich Hayeks Vägen till träldom borde inse att krigets undantagslagar lätt fortplantar sig till fredens tid.

Därför ska förstås ingen som kallar sig för liberal hylla det krigande mot terrorismen, som i bästa fall kan sluta med en pyrrhusseger och i värsta fall en dödlig förlust. Bekämpa terrorismen, men kriga inte mot den.

Men kanske PM Nilsson förläst sig på Sydsvenskans ledare, en ledare som också Dick Erixon vissar sitt gillande inför. Att totalitära ideologier har likheter är en truism, annars hade det förstås varit omöjligt att ens insortera dem i samma undergrupp bland ideologierna. Men det betyder inte att man bör kalla dem för något annat än vad de är, den islamistiska terrorismen blir inte värre och mer motbjudande för att man kallar den för neonazism. Den islamistiska terrorismen är förstås vedervärdig och motbjudande alldeles på egen hand.

I övrigt förekommer det ett lustigt resonemang där alla som ens andas något om kriget i Irak anklagas för att skylla terrordåden på offren. Bland annat gör Dick Erixon det (och citatet ur ledaren är taget ur sitt sammanhang tycks det mig):

DN: DÖDANDET INTE TERRORISTERNAS FEL. Svenska journalister kör nu valserna om att terrordåden inte är terroristernas fel, utan västvärldens. DN:s ledare lyder ”Ty kopplingen mellan det brittiska deltagandet i Irakkriget och gårdagens attacker mot civila i Londons tunnelbana ter sig sannolikt”. Och på annan plats i DN skriver Bengt Albons: ”Kriget i Irak har bidragit till att terroristhoten ökar”

Det finns bara ett syfte med den typen av uttalande: flytta skuldbördan från terroristerna till västvärlden. Men uttalanden av den här typen är bevisligen lögn och förbannad dikt. Attacken mot World Trade Center skedde 2001. Irakkriget 2003. Hur kan man blunda för det uppenbara: terroristerna anfaller oss. Självklart ska vi svara och långsiktigt handlar det om att få bort världens diktaturer, så att terrorister inte kan känna sig säkra någonstans.

Don’t mention the war, hade väl Basil Fawlty sagt. Men vad är det som är uppseendeväckande, så upprörande? Det borde i stället vara självklart att alla länder med en aktiv utrikespolitik a la USA och Storbritannien riskerar att utsättas för terrordåd i större utsträckning än länder med en mer isolationistisk hållning. Det är knappast någon slump att det inte var Schweiz som stod högst upp terroristernas prioriteringslista.

Ska islamisterna starta ett eget korståg måste de först se till så att de har en egen bas att utgå från, och rimligvis ger de sig först på dem som hotar denna bas. Men det är inte i närheten av att skylla terrordåden i London på britterna, att göra britterna ansvariga för dödandet.

Mellan förklaringen till varför vissa länder valts ut före andra och påståendet att det skulle innebära att offren hålls som ansvariga finns ett tomrum som måste fyllas med substans för att det ska gå ihop sig. Jag kan inte komma på något annat än absurda antaganden som gör att det blir sammanhängande, som till exempel att de islamistiska terroristerna inte hade något annat val än att attackera. Men sanningen är en annan, terroristerna valde själva att attackera när de kunde ha avstått och det är de som bär ansvaret. Inga andra.

Dessutom ter sig resonemanget ur ett större perspektiv en smula ologiskt. Om nu kriget i Irak inte har med terroristdåden i London att göra, hur ser kopplingen ut mellan kriget mot terrorismen och kriget i Irak. Är det andra ett led i det första så vore det konstigt om terroristerna inte reagerar. Jag vill inte kalla det självförsvar, eftersom det har en positiv betydelse och islamisterna inte står för något sådant, men terroristernas svar har varit att gå till motattack i stället för något bra mer människovänligt. Låt vara att dåden i London även kan ses som ett led i en större kampanj att göra världen islamistisk, men det är definitivt krystat att helt bortse från Irakkriget.

Uppdatering: Sebastian Weil lyckas också tolka det som DN skyller dåden på Bush och Blair, sorgligt.

Uppdatering 2: Det finns andra att kritisera, om det skulle vara så. Sofie Wiklund på Dalademokraten till exempel. [Via Håkan Jacobsson]

Och PM Nilsson har förmodligen inte förläst sig på Sydvenskans ledare, Expressen har en likadan ledare. Fast värre.

Var sak på sin plats, skridskorna i isskåpet och undantagstillståndet i Expressen.

Read Full Post »